Stockholms Fria

Modet att släppa fram känslor

Claes Ljungmark har arbetat som skådespelare i över trettio år. I januari vann han en guldbagge för bästa manliga huvudroll för sin insats i Det enda rationella. Stockholms fria har träffat honom för ett samtal om skådespeleri och kulturpolitik.

Claes Ljungmark möter mig på stamfiket Giffys på Hornsgatan för att prata om skådespelaryrket, den svenska teaterbranschen, och hur det egentligen känns att vara Guldbaggevinnare.

Först och främst – gratulerar! Hur känns det?

– Fantastiskt! Jag älskar att vara skådespelare! Det här är en sådan sak som man hoppas ska hända men som man aldrig tror kommer att ske.

Hans upprymdhet går inte att ta miste på, och det visar sig att tydligen fler än Claes hoppats på honom – han berättar glatt om hundratals sms och mail från bekantskapskretsen där det stod ”Äntligen!”.

– Stödet har varit bättre än vilket pris som helst, ler han.

Claes Ljungmark kommer från Göteborg och är uppvuxen i miljonprogrammen, förorten Högsbohöjd – och det är inte alla gamla klasskamrater det gått lika bra för. Flera av dem är inte i livet längre.

Efter ett år på Panikteatern i Uppsala kom han in på Scenskolan i Göteborg och började sedan sin bana på Stockholms Stadsteater, där han mognade både som människa och konstnär.

Under sin tid på Stadsteatern arbetade han parallellt på mindre teatrar som Teater Giljotin, Teater Galeasen, Teater Tribunalen, och på Dramaten, samt med TV, film och inte minst dubbning – vilket han hållit på med ”vansinnigt mycket”. År 2006 sa han upp sig och kastade sig ut i frilanslivet fullt ut, utan säkerhetssele, för att i större utsträckning kunna påverka sitt eget konstnärskap.

Du är känd för att vara en hårt arbetande skådespelare – hur gör man för att bli lika bra som du?

– För att bli en bra skådespelare krävs två egenskaper. Mod och och lust, inleder Claes och berättar om den kända ryske teaterpedagogen Stanislavskij, som skriver om två typer av skådespelare. Dels de ”förevisande” – som kan vara hårt arbetande och ärliga i sitt uppsåt, men som, när de ska leverera starka känslor och närma sig sin själs djup inte vågar lita på att det kommer att dyka upp i stunden då de står på scenen. Därför kopierar de i stället en känsla eller ett uttryck de redan har upplevt och låtsas som om det händer där och då.

– Vissa är så skickliga på detta att det knappt går att upptäcka, säger Claes och beskriver vidare den andra typen av skådespelare – den ”själslige”, som förbereder sig väl och inte kopierar utan befinner sig i situationen i teaterpjäsen och bara litar på att emotionerna kommer.

– Det är där modet kommer in, återknyter han, eftersom vi är väldigt duktiga på att låta rädslan styra. I offentliga situationer är oftast enklaste vägen att lägga på en fasad. Att istället stå där naken och hålla fram sitt hjärta, att lägga in sin hela själ i arbetet, det kostar på – men för mig finns det ingen annan väg.

Claes menar vidare att man även måste älska skådespeleri för att bli bra och arbeta hårt under minst tio år för att verkligen förstå vad det innebär. Han ser inget fel i att en person med liten vana prövar på, men poängterar vikten av att värdesätta proffsen med gedigen erfarenhet av yrket.

– För skådespeleri är just det – ett yrke, säger han med eftertryck. Kanske ett av de svåraste som finns. Du skulle inte sätta vem som helst på att operera dig eller köra tåg, eller hur? Jag har slipat mina verktyg, det är därför jag vägrar att kalla mig för (i falsett:) ’skådis’.

Finns det något du skulle vilja ändra på i svenskt teaterliv?

– Jag önskar att politikerna skulle säga ’mer teater’!

Claes får något bekymrat i blicken och förklarar:

– De senaste åren har vi sett en skrämmande kommersiell utveckling. Dramatisk teater har aldrig tidigare i historien krävts på att vara vinstdrivande utan har oftast delfinansierats av bidrag eller mecenater. Nuförtiden heter det dock att ’vi måste spara och teater måste bära sig själv’. Denna nya inställning urholkar kulturlivet – teatrar tvingas skära ner på löpande band, eller läggas ner. Hur ska det se ut om tio, femton år om denna trend fortsätter?

Claes talar länge om den kulturpolitiska situationen. Om risken att vi på sikt kan få ett Stockholm som inte längre är Europaledande i antalet småteatrar, utan bara en stad precis som alla andra, med några få mindre scener. Han oroar sig för att ingen ifrågasätter denna utveckling och för vilken typ av teater som kommer att finnas kvar om detta fortgår.

– Den totala kulturbudgeten är väldigt liten oavsett vilket block som är vid makten, poängterar han. Problemet är att man ofta sätter upp skola och omsorg mot teater och kultur. Till slut blir allt en huggsexa om resurserna.

Claes menar att trots åratal av undersökningar som visat på fördelarna med en levande teater vad gäller sociala strukturer och att bygga en värdegrund hos människan, har man oftast ignorerat denna typ av diskussioner när politikerna måste hitta någonstans att skära. Enligt Claes beror detta på att det, när de skär i kulturen, är precis som när de skär i skolan – ingen kommer att bråka, och om någon bråkar är det ingen som kommer att lyssna. För konsekvenserna märks inte direkt utan först på nästkommande generation.

– Än så länge är det ingen som säger rakt ut att vi måste lägga ner skolor, säger han. Det är fortfarande allmän skolplikt i landet. Stat och kommun borde dock få sig ålagt en särskild ’kulturplikt’, ett ansvar för kulturens fortlevande. Det borde ta mig fan finnas en Kulturombudsman.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Poesifestival med fåglar och Dogge

I dag äger den trettonde Barnpoesifestivalen i 10TALs regi rum, denna gång på Stockholms Stadsteater. Stockholms Fria har träffat Madeleine Grive som är konstnärlig ledare och regissör för projektet.

Utan att fästa på djupet

Eftersom jag formligen älskar Sarah Kanes pjäs 4.48 Psychosis och både har arbetat med delar ur den, samt skrivit en pjäsparafras med den som utgångspunkt, var jag mycket nyfiken på att äntligen få se den på scen, särskilt som Teaterverket sätter upp den på originalspråk.

Hondjävlar på hjul

Motorcykelåkning förknippas mest med män. MC Collection i Sollentuna vill ändra på det och ordnar därför en tjejdag med klädmarknad, samtal och fotografier av motorcykelklubben Team SheDevils.

Alternativ väg in i filmbranschen

Den etablerade vägen in i filmbranschen är att gå på Dramatiska institutet. Men det finns alternativ. Stockholms Fria har besökt Stockholms filmskola i Västberga.

Alternativ till kärleksjippo

Vill du kräkas när du tänker på ett kommersiellt kärleksjippo i regi av Stockholms stad? Petra Hjortensjö har besökt Teater Galeasen på Skeppsholmen där föreningen Alternativ Kultur – det vill säga Vilma Seth, Anna Dubra, Linnea Hansander och Katarina Seth – anordnar festivalen Real Love 2010.

© 2025 Stockholms Fria