Det första intrycket är lovande. I foajén sitter svartvita foton och information om såväl Kane som teamet bakom föreställningen, samt varför de valt att sätta upp just denna pjäs. Från en cd-spelare hörs hjärtskärande toner och min spontana association är att det måste vara Kane som sjunger. Det är det säkert inte, men bara tanken drabbar.

I salongen är scenografin snyggt sparsmakad och stilistiskt ren, och i utkanten av scenrummet lyser 4.48 skarpt emellanåt under föreställningens gång beroende på vilket ljus som träffar. Kanes text är som vanligt självklar och träffsäker, hjärtskärande på pricken.

Dock har man av någon anledning valt att stressa sig igenom denna uppsättning. Många partier känns som ett frenetiskt hundrameterslopp med ljus som går upp och ner och på sina ställen släcks det nästan omedelbart i Kristina Leons sista replik för scenen. Detta gör att jag dessvärre inte hinner landa i vare sig text eller skådespeleri.

Om detta är ett regigrepp för att blottlägga karaktärens desperation, psykosens snabbt skiftande vändningar, så lyckas det inte riktigt, eftersom man som publik endast vid få tillfällen hinner få kontakt med någon form av känsla innan pjäsen rusar vidare, in i nästa scen. Till och med själva replikerna går på flertalet ställen rasande snabbt, och i kombination med Kanes målande språk blir det som svensk normalengelskbegåvad till och med lite svårt att hänga med emellanåt.

Eftersom regin förutom detta till stora delar är introvert lagd – antingen in i karaktären själv, eller mot en stol i rummet när hon pratar till textens frånvarande du (Ingela Lundh), känner jag mig tyvärr för det mesta utestängd som publik där jag istället vill bli inbjuden, ifrågasatt, inblandad.

Med detta sagt är det lite svårt att säga så mycket om Kristina Leons skådespeleri. Dock finns där en fin närvaro och en intensitet, även om jag hellre skulle sett detta använt på ett annorlunda sätt rent regimässigt.

En av de stora behållningarna i föreställningen är ljuset, vilket mycket vackert och minutiöst genomarbetat blir nästan som en egen person och lyfter föreställningen. Även vissa fysiska regipartier är både konstnärliga, nyskapande och kreativa. Men tyvärr blir summan alldeles för mycket yta och för lite innehåll för att uppsättningen ska fästa på djupet.