– Det mesta är pris- och löneuppräkningar, konstaterar Erik Kristow,
politiskt sakkunnig på kulturdepartementet, för TT.

Det är valår och sista chansen för alliansen att visa framfötterna den här mandatperioden. Så vad är kronan på verket efter fyra års borgerlig kulturpolitik? ”Pris- och löneuppräkningar”. Det mest upphetsande i vårbudgeten är att ansvaret för Filmarkivet i Grängesberg flyttas till Kungliga biblioteket.

Kanske har man redan räknat bort möjligheten att göra de traditionellt röda kulturarbetarna blå, så varför slösa pengar där? Kanske har också den ekonomiska krisen minimerat möjligheten att göra större satsningar. Exempelvis sköts ju renoveringen av Kungliga Operan upp till 2012. Ändå får kulturen 6,47 miljarder kronor av staten, en uppräkning med omkring 187 miljoner jämfört med förra året. Det är inte småpotatis; omfördelningar går alltid att göra. Och ambitioner, viljeyttringar, visioner – det kostar inget, inte just nu i alla fall.

Det har blivit dags att summera regeringen Reinfeldts kulturpolitiska mandatperiod.

FÖRSTA ÅRET

• Chockstart då före detta Timbrochefen Cecilia Stegö Chilò blir kulturminister den 6 oktober 2006. Drevet går efter uppgifter om tv-licensskolk och svart hemhjälp. Efter tio dagar väljer ministern att avgå och den 24 oktober tillträder den betydligt mer diplomatiska Lena Adelsohn Liljeroth, som varit medlem i Moderaterna sedan 14 års ålder och beskriver sig själv som ”socialkonservativ”. Men det hjälper föga mot de skandaler som är att vänta.

• Den fria entrén på landets museer avskaffas den 1 januari 2007.

• Juni 2007 tillsätter regeringen kulturutredningen i syfte att reformera 1974 års kulturpolitik. Världen har förändrats; digitalisering, globalisering och ökad kommersialisering måste avspegla sig också i kulturpolitiken. Byråkratin ska skalas av. Sponsring, entreprenörskap och privata satsningar ska uppmuntras.

ANDRA ÅRET

• Regeringen drar in statsbidraget till En bok för alla från den 1 januari 2008.

• Kultursverige rasar när Lena Adelsohn Liljeroth i januari 2008 utser den frispråkige företagaren Johan Staël von Holstein till styrelseledamot i Kulturrådet. Med uttalanden som ”det går alltid att sätta ett pris på kulturen” och ”kultureliten i Sverige diskuterar alldeles för mycket poesi istället för hiphop” (båda i samma SvD-intervju) gör han sig genast obekväm. När rådet ska ha sitt första styrelsesammanträde väljer han istället en semester i Thailand. September 2008 lämnar han uppdraget och ersätts av Jan Åman, som också råkar i trubbel. Den 11 december entledigas han från uppdraget.

• Regeringen satsar 55 miljoner på kultur i grundskolan, enligt budgetpropositionen hösten 2007.

• Public service-utredningen överlämnar sitt betänkande till regeringen i juni 2008. Utredaren föreslår bland annat att tv-avgiften byter namn till public service-avgift och att kravet på att 55 % av allmänproduktionen för SR och SVT ska göras utanför Stockholm tas bort.

TREDJE ÅRET

• Kulturutredningen släpper sitt betänkande (SOU 2009:16) i februari 2009.

• Kulturministern reagerar starkt när konstmässan Market i februari 2009 visar graffitimålaren Nugs film Territorial pissing. ”Jag ser graffiti som skadegörelse”, säger hon bland annat. Utspelet ses av många som ett angrepp på den konstnärliga uttrycksfriheten.

• Vuxencensuren på bio ska slopas.

• ”Jag var en av dem som gladdes över domen i Pirate Bay-målet”, säger Lena Adelsohn Liljeroth i ett improviserat tal på föreningen Skaps (Svenska kompositörer av populärmusik) vårfest. Miljöpartisten Max Andersson KU-anmäler henne.

• Göran Hägglund (KD) attackerar ”kulturvänstern” i ett tal i Almedalen juli 2009: ”Från vänstern hörs inte mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.”

• Filmutredaren Mats Svegfors föreslår att biografmomsen ska höjas från 6 till 25 procent och att staten ska införa ett nytt produktionsstöd som även ska omfatta datorspel.

• Kulturpropositionen hösten 2009 innehåller en smalare definition av vad kulturtidskrifter ska syssla med: ”kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas område”. Det innebär uteblivet stöd till tidskrifter med samhällsdebatt – kanske hälften av landets kulturtidskrifter riskerar att förlora sina bidrag, befarar kulturchefer och tidskriftsredaktörer i ett upprop.

• Enligt samma proposition ska framtiden för Riksutställningar utredas, Rikskonserter avvecklas helt och Riksteatern minska andelen egna produktioner. En så kallad portföljmodell ska införas – det vill säga kommuner och landsting ska få större inflytande över fördelningen av de statliga kulturbidragen.

• De statliga inkomstgarantierna för konstnärer ska avvecklas.

FJÄRDE ÅRET

• Kulturpolitiken ska bli en valfråga, meddelar alliansen i oktober 2009. Kulturarvet, kulturen i skolan, filmpolitiken och kulturarbetarnas villkor är några av frågorna som en ny grupp har i åtanke när de ska ta fram en gemensam kulturpolitik. När detta skrivs har någon sådan fortfarande inte presenterats.

• Utredningen om en ny nationell musikplattform presenteras i februari 2010. Utredaren föreslår att Statens musiksamlingar får ett nytt uppdrag och byter namn till Statens musikverk.

Sammanfattningsvis har kulturpolitiken under de senaste fyra åren handlat mycket om utredningar, siffror – och skandaler. Men även om de spektakulära utspelen varit fler än de konkreta åtgärderna har alliansregeringen lyckats med något på kulturpolitikens område: att ta makten över tanken. De borgerligas intåg på klassisk vänstermark har förskjutit debatten till att handla om siffror istället för insikter, förlamat de rödgröna och fått fler att ställa kultur mot välfärd i en falsk dikotomi.