I ett tidigare debattinlägg under rubriken 'Läkemedel kan ersättas med alternativa metoder', skriver riksdagsledamot Jan Lindholm, mp, med flera om den ökande läkemedelsanvändningen och medföljande belastningar på ekosystemen.
Inläggsförfattarna sluter sig till att läkemedel behövs för många sjukdomstillstånd, men hävdar också att vissa diagnoser lika gärna, eller till och med hellre, kan botas på andra vis. De symptom Jan Lindholm med flera menar faller under den senare kategorin är psykiska åkommor - depression, ångest och sömnsvårigheter. Genom att behandla dessa med terapi istället för medicinering skulle vi bland annat kunna undvika att läkemedelsrester 'hamnar den naturliga vägen i våra avloppsreningsverk som inte klarar av att bryta ner alla ämnen', med följden att sjöar och vattendrag förorenas.

Visst instämmer jag med inläggsförfattarna angående problematiken med den ökande medicinanvändningens indirekta påverkan på miljön. Jag är också väl inbegripen med det faktum att psykofarmaka och neuroleptika allt för ofta skrivs ut för odiagnostiserade symptom av depressionsliknande karaktär. Visst är det fel av läkare att i brist på kompetens eller engagemang skicka hem en 'orolig' patient med ett recept på Sobril, utan uppföljning eller komplement i form av terapi eller andra för den aktuella problematiken passande behandlingsformer.

Jag vänder mig dock starkt emot Jan Lindholms med flera totala, som jag upplever det, brist på insikt i och förståelse för psykiska åkommors allvarlighetsgrad och den faktiska sjukdomsstatus dessa har i dag. När skribenterna framhåller just depressioner, ångest och sömnsvårigheter som möjliga att behandla med alternativa metoder, samtidigt som de hävdar att läkemedel för andra sjukdomstillstånd (läs somatiska) är oundvikliga, eftersom 'det (inte) finns bot att få på annat sätt', upplever jag detta som en klar uppdelning i respekt för olika sjukdomars svårhetsgrad.
Jag ser i inlägget en skrämmande tendens till att underordna psykiska sjukdomstillstånd i relation till rent somatiska sådana, och anar en tillbakagång till 1800-talets syn på 'sinnesförvirring' och 'hysteri', någonting som inte behöver medicineras bort. Det räcker med lite vila, varför inte på en kurort?

Jag inser att det för den oinsatte är enklare att förstå den mer synbara effekten av medicinering vid kroppsliga sjukdomar som exempelvis diabetes eller hjärt-kärlsjukdomar. Det är helt enkelt så att kroppen behöver de substanser som tillsätts eller de ämnen som används som blodförtunnande. Det är dock egentligen inte svårare att se de reella effekterna av psykofarmaka genom förändringar i balansen av signalsubstansen serotonin i hjärnan, vilka påverkar patientens sinnestämning.
Jag är helt på det klara med att terapi, såväl kognitiv beteendeterapi som mer traditionell psykodynamisk samtalsterapi, är utmärkta former för att behandla psykiska besvär. Vad Jan Lindholm med flera dock inte verkar ha ägnat en tanke är att den berörda personen, må det sen handla om depression, självskadebeteende, tvångssyndrom eller annat, ofta till en början är så pass dålig att det är rent omöjligt att nå resultat genom terapi. I många fall anses det till och med vara rent skadligt. Det är därför viktigt att möjligheten finns till medicinering, naturligtvis i kombination med andra passande åtgärder som exempelvis elbehandling, samtal eller vad som sedermera krävs för att behandla aktuell diagnos.

Att kunna medicinera mot psykiskt relaterade besvär är en relativt ny möjlighet, som under ständig utveckling starkt bidragit till att förbättra situationen för många drabbade. Att vilja frånta patienter denna möjlighet på grund av någon sorts nymoralistisk syn på sjukdomars relativa tyngd tyder bara på okunskap. Inläggsförfattarnas mästrande brist på empati och insikt är, för att tala klarspråk, rent otäck.
Vad sedan vitsen är med att ytterligare skuldbelägga en redan svårt tyngd och utsatt grupp människor som delansvariga för miljöförstöringen, övergår mitt förstånd.