Förstamajdemonstrationen i Kreuzberg har i över 20 år varit synonymt med kravaller. Det var 1987 som de första sammandrabbningarna mellan polisen och den autonoma vänstern uppstod. Slagsmålen pågick hela natten, en mataffär brändes ner till grunden och hela stadsdelen lamslogs.

De följande åren svarade polisen med större polisinsats och mer aggressiva metoder, något som istället ledde till en eskalation av våldet. När det inte fungerade bytte man taktik. Burkar och glasflaskor förbjöds vid gatufester och fler medlarteam sattes in.

Dessutom infördes MyFest, en stor gatufest i centrala Kreuzberg, som enligt myndigheterna lyckades pacificera området. Det såg ut som om det hade lyckats fram tills förra året då Kreuzberg åter förvandlades till ett slagfält.

– Det är svårt att veta varför det blev så våldsamt, säger Frank Jansen, reporter för dagstidningen Tagesspiegel som har bevakat höger- och vänsterextremism i 20 år.

– Oftast beror det på några enstaka personer. Förra året började vänsteraktivisterna kasta stenar och flaskor redan när de var på väg ut ur tunnelbanestationen.

Enligt Frank Jansen har vänsterrörelser i Berlin utvecklats från att vara starkt marxistiska och ideologiska till att innefatta allt fler unga på jakt efter spänning.

Vänsteraktivisten Wladek* håller inte med.

– Förra året var det polisen som började attackera oss efter bara hundra meter. Visst finns det några inom våra led som vill ha slagsmål. Men samma gäller för polisen. Om de inte skulle vara där skulle det inte bli bråk, säger han.

Wladek är 27 år gammal och studerar historia. Han har varit politiskt aktiv sedan 17-årsåldern och ägnar numera flera timmar per dag åt sina politiska projekt. Mer än så vill han inte avslöja om sig själv.

Han vill inte heller svara på frågan om han någon gång deltagit i slagsmålen. Han dristar sig till att säga att våldet kan vara berättigat.

– Det finns olika sätt att nå fram med det antikapitalistiska budskapet. Alla sätt måste ses som legitima eftersom vi kämpar mot samma mål.

Att demonstrationerna i Kreuzberg är så stora beror på sammansättningen av personer som har bott där, menar Wladek. Stadsdelen var i Västberlin men omgavs av muren från tre sidor och lockade invandrare, studenter, husockupanter och andra med alternativa livsstilar på jakt efter billigt boende.

Som en följd av det var många kreuzbergare på 1980-talet autonoma, feminister, anarkister, anti-imperialister, stalinister och tillhörande andra rörelser inom vänstern. Det är ett arv som fortfarande lever kvar – årets demonstrationståg bestod av ungefär samma brokiga skara av organisationer och individer. Den gemensamma parollen i år var ”Få slut på krisen – avskaffa kapitalismen”.

Trots alla domedagsprofetior som medier levererat förra veckan blev demonstrationen lugnare än förra året då nästan 500 tjänstemän skadades och många bilar sattes i brand. Men det var inte helt utan friktion. Enligt den tyska pressen anmälde runt 100 tjänstemän skador, varav de flesta var lättare skador, och nästan 500 demonstranter greps eller omhändertogs.

– Det var relativt lugnt, för att vara Kreuzberg. Vi fick marschera klart och polisen höll sig undan. Det var först på slutet, när en del inte ville gå hem, som det uppstod slagsmål, säger Wladek.

Det är dagen efter och han sitter i ett kafé vid Kottbusser Tor, i hjärtat av Kreuzberg. Här är gårdagens demonstration ett hett ämne.

Det pratas om en youtube-video där man ser en polis sparka en liggande demonstrant.

– Det är inte roligt att vara revolutionär, säger Wladek och småler cyniskt.

På frågan om han tror att demonstrationerna i Kreuzberg kan leda till en revolution svarar han nej.

– En demonstration ändrar inte på något. Men vi gör det här för att vi tror att det är nödvändigt. Jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag inte gjorde något. 

* Wladek heter egentligen något annat.