I onsdags inleddes den tredje generalstrejken på tre månader i Grekland. Tiotusentals deltog i massiva protester i Aten, som ledde till sammandrabbningar med polis och tre dödsoffer när en brandfackla kastades in på en bank. Dagen efter utlyste de bankanställda fackförbund OTOE en strejk i protest mot dödsfallen - samtidigt som man lade skulden för det inträffade på regeringen.

Ilskan riktas mot de kraftiga nedskärningar som regeringen utlovat för att få del av ett enormt stödpaket från EU och Internationella valutafonden. Utan nödlånen på 110 miljarder euro hotas den grekiska staten av bankrutt med inställda betalningar och i värsta fall en europeisk finansiell kollaps som följd.

– Det är absolut nödvändigt att begränsa gräsbranden i Grekland så att den inte växer till en eldstorm som hotar den finansiella stabiliteten i EU och dess ekonomi som helhet, säger EU:s kommisionär för monetära frågor Olli Rehn till Reuters.

Räddningspaketet handlar lika mycket om att skydda europeiska storbanker som att rädda den grekiska ekonomin – vilket knappast dämpar frustrationen hos de vanliga greker som drabbas hårdast av höjd moms och kraftiga lönesänkningar.

Precis som på Island är det en vänsterregering som nu får ta konsekvenserna av den förra regeringens politik. Den konservativa regeringen hade bland annat mörkat storleken på landets budgetunderskott för att snabbare komma med i EMU. Men även EU bär en stor del av ansvaret menar Jonas Ljungberg, som är professor i Ekonomisk historia vid Lunds Universitet.

– Redan när Grekland gick med i euron så hade man en otillåtet hög statsskuld, och för fem år sedan larmades det om stora underskott och fiffel med redovisningen. Men det såg man genom fingrarna med, delvis för att Tyskland och Frankrike själva bröt mot reglerna och hade för stora underskott, säger han.

I dag sitter Grekland fast i en rävsax. På grund av EMU:s krav på den ekonomiska politiken kan man inte föra en expansiv politik. Istället kommer nedskärningarna förstärka nedgången i ekonomin. Samma situation gäller flera andra medlemsländer, liksom de baltiska staterna som låst sin växelkurs mot euron i hopp om att snabbt bli medlemmar.

– När krisen började bedrev de stora länderna en expansiv finans– och penningpolitik. Centralbankerna sänkte räntorna och regeringarna presenterade olika stödpaket. Men det var inte möjligt för länder som Estland och Lettland som vill gå med i EMU och måste försvara sin fasta växelkurs.

De stora ekonomiska olikheterna inom EMU bäddar för den här typen av kriser, menar Ljungberg. Eftersom Europa inte är ett optimalt valutaområde behövs det olika penningpolitik i olika länder. Att länder som Irland och Spanien nu drabbats väldigt hårt beror delvis på den expansiva penningpolitik som föregick krisen. Den motiverades av den långsamma tillväxten i Tyskland, men stimulerade ekonomin i andra länder alldeles för mycket och skapade bubblor.

– Hade de länderna haft en egen valuta och en självständigt penningpolitik hade de i ett tidigare skede kunnat motverka detta genom att höja räntan och låta växelkursen flyta. Nu måste de istället göra det genom en så kallad interndevalvering, att dra ner på statsutgifterna.

De våldsamma protesterna i Grekland motsvaras av en växande opinion mot de kostsamma stödpaketen på andra håll, inte minst Tyskland. När förbundskansler Angele Merkel försvarade nödlånen i parlamentet på onsdagen möttes hon av burop från oppositionen.

–Kostnaden för den här krisen kan inte dumpas på den tyska skattebetalaren. Du har låtit saker gå över styr och först nu när allt står i lågor ringer du brandkåren, sade Frank Walter Steinmeier från Socialdemokraterna.

Om krisen förvärras finns risk att hela euro–samarbete rasar. Det skulle öppna för en penningpolitik som är bättre anpassad till ländernas villkor – men övergången skulle knappast vara smärtfri.

– Om Grekland bryter sig loss ur EMU eller motståndet i Tyskland blir så starkt att man vill överge euron så kan vi få se ännu värre scenarier. Om EMU spricker blir det genom en ännu större kris, säger Jonas Ljungbeg.