Med livet som forskningsfält
Järna några mil från Stockholms innerstad är mest känt för sina antroposofer. Här fanns eko- och helhetstänk långt innan Vasastansbon fick sin PK-mjölk i latten efter kursen i mindfulness. Att här också finns hårt segregerade områden är det färre som vet.
I konstprojektet/historieboken/reseguiden/självbiografin Visit Norrtuna undersöker Konstfackseleven Ruben Wätte ”hur allting blev som det blev” – en ganska luddig programförklaring, men det klarnar efterhand. Utgångspunkten är den klassiska frågan: hur stor påverkan har egentligen omgivningen på den person man i slutändan blir?
Ruben Wätte kom från Delsbo i Hälsingland till bostadsområdet Norrtuna i Järna 1993, åtta år gammal. Han beskriver den nya miljön som ”en isolerad ö utan fasta kommunikationer, bebyggd av betonghus och befolkad av en spretig blandning människor”. Ingen kommer hit utan ärende, det är vägs ände. Ett miljonprogramsområde som många Järnabor associerar med otrygghet, utslagning och kriminalitet. Precis som antroposoferna är de som bor här avvikande i omgivningens ögon. Norrtunas mest kända öknamn är ”Fraggelberget”, vilket ska anspela på de många udda karaktärerna i området. Men Norrtunaborna har självdistans och börjar använda det som ett smeknamn.
Norrtuna är nämligen inget vanligt betonggetto, visar det sig. Här finns en stor stolthet över stället, det är ”som ett kollektiv insprängt i ett miljonprogramsområde” och människor är vana att ta egna initiativ eftersom området lämnats åt slumpen. Det odlas i rabatterna, man kan ”prenumerera” på mjölk och man arrangerar egna festivaler. Inga ytterstadssatsningar så långt ögat kan se. ”Mina år på Norrtuna är nog bland de bästa i mitt liv”, säger en tidigare boende nostalgiskt. Wätte tycks dela den uppfattningen.
Frågan om segregation står ändå i centrum för framställningen. Ruben Wätte vill, tio år efter flytten härifrån, nyansera den orättvisa bilden av ett lågstatusområde som han själv har mest goda minnen från. Berättar man om dem för andra får man dock oftast höra ”Vad synd det är om dig”.
Som kontrast står det rikare grannområdet Södertuna, där värdet av det privata står i fokus. Efter några inbrott har rädslan blivit permanent, misstänksamheten mot främlingar är stor.
Fördomarna blir bekräftade när Ruben Wätte låter sig bli fotograferad på gatan utanför villorna. Det dröjer inte länge förrän grannarna kommer fram och undrar, hotfulla och aggressiva. Kanske inte så konstigt, han passar inte riktigt in med sitt rakade huvud, svarta tygskor och en röd bandana som sticker ut från bakfickan. Aktionen är iscensatt för att dokumentera reaktionerna.
Tillvägagångssättet är spännande. Genom att kombinera sina egna barndomsupplevelser med lokalt arkivmaterial och otaliga intervjuer på plats – med allt från schamaner och präster till dödsmetallare och graffitimålare – har Ruben Wätte skapat en mångfacetterad verklighetsbeskrivning.
Det är en tilltalande tanke: att genom att låta omgivningen komma till tals utforska grunden till vem man är. Men Ruben Wättes projekt sträcker sig längre än så. Till skillnad från vår tids ofta navelskådande konst finns här en helhetsfilosofi: jaget och alla runt omkring en samverkar, på samma sätt som bostadsområdet Norrtuna inte är en isolerad ö. Jag vet inte om det kan kallas antroposofi, men det ligger ju nära till hands.
Ruben Wätte gör det egna livet till forskningsfält och väver effektivt samman sin egen evolution med Järnas. Boken är också en kärleksförklaring; redan titeln anger ju att man bör besöka Norrtuna.
Men det kan vara smärtsamt att göra det. Som när konstnären tvingar sig att minnas det plågsamma traumat efter att en hårdhudad bjässe fått i uppdrag att avliva kompisgängets två katter. ”Ingenting jag upplevt, varken före eller efter, är värre än när jag som femtonårig djurvän hör hur mannen stoppar ungarna i en plastpåse och slår den mot badkaret tills de slutat pipa.”
De hade inte råd med veterinär.
Litteratur/konst
Visit Norrtuna
Författare/fotograf Ruben Wätte Förlag Egen utgivning