Fria Tidningen

Gott hantverk utan predikan

Det är något särskilt med att stå inför en träskulptur från 1500-talets början. Som Katarina. Jag ser att hon också var en vanlig flicka. Färg och guld har flagnat och blottat träet, som om det fanns grå vadmal under den en gång fina manteln.

På 200-talet avrättades Katarina i Alexandria sedan hon fått 50 lärda män att konvertera till kristendomen. Hon blev helgon och hennes gestalt var vanlig i våra kyrkor så länge Sverige var katolskt. Hon brukade anropas av den som hamnade i nöd.

Katarina finns på Hälsinglands museum i Hudiksvall där man har skapat en fint iscensatt helhet av sina senmedeltida träskulpturer. Men när man kallar utställningen Haaken Gulleson – mästaren från Fläcka glider museet på sanningen. Forskningen har visat att Gulleson var målare och den framstående skulptören en anonym medlem av verkstaden, som kanske låg i Fläcka i Enånger utanför Hudiksvall.

Det fanns inte bara en mästare, utan olika hantverksskrån (skulptör, snickare, målare, förgyllare och så vidare) och flera verkstäder som hantverkarna kunde flytta mellan. Det hade varit mer intressant att få den bilden än att hålla fast vid legenden om geniet Gulleson. Men så har man ofta gjort i konsthistorien.

Man kan se på Katarinas kropp att hon är blyg. Hjulet är tungt och måste ha varit svårt att balansera på armen. Det blir en nästan rörande kontrast till verket som gestaltar det blivande helgonet. Efter halshuggningen skulle hennes kropp läggas på ett hjul. Kanske var modellen ett barn som brukade hålla till i verkstan där skulptören jobbade.

Det sträva som avtäckts i Katarina finns också i madonnan från Norrala – mor och barn i en ögonblicksbild – skapad av en annan samtida, men okänd skulptör. Vi kunde ha mött dem i morse på gatan. Vi kan se att detta är människor med jordiskt ursprung, att de har levt före oss. Det jordiska lyser igenom.

Visserligen skulle skulpturerna skildra dessa gestalter som de tänktes se ut i himlen, men det är inte tron som talar högst, utan den jordiska rösten. Den måste ha talat också till 1500-talets människor, eftersom god konst inte predikar.

Man vände sig till Maria. Ibland satt hon i sin moder Annas knä och motivet blev då Anna själv tredje. En familjekult utvecklades och i altarskåpet från Söderala finns, förutom Maria, hennes apokryfiska systrar med sina barn; ett står i mammas kjolar med Bibeln i hand, vuxen att förkunna.

Gestalterna blir fler och fler i kyrkorna: Maria, barnet, familjen och helgonet, som också kunde vara en makthavare likt den hårde kung Olof, beredd med yxan och fötterna på sin baneman.

Det märkligaste verket ur Gullesons verkstad är Johannes Döparens huvud. Han har drag typiska för den okände mästarskulptören: det välordnade, krusiga skägget och det runda ansiktet med stora ögon under tunga ögonlock. Johannes huvud liknar en byst, men hans häpna, sorgsna uttryck fångar besvikelse och bestörtning.

Varför skulle han avrättas för att en ung flicka som Salome önskade hans huvud på ett fat?

Fakta: 

Konst

Haaken Gulleson – mästaren från Fläcka

Var Hälsinglands museum Pågår Tills vidare

Haaken Gullesons verk är kärnan i den stora utställningen om Hälsinglands medeltida kyrkoskulptur. Totalt visas ett fyrtiotal skulpturer.

• Han var verksam under tidigt 1500-tal och hade troligen sin verkstad i Fläcka i Enångers socken. Hans arbeten räknas som de bästa och mest personligt utformade från medeltiden.

• Sverige har ovanligt många medeltida träskulpturer i sina kyrkor. Hälsingland är ett av de landskap där flest verk blivit bevarade.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2026 Stockholms Fria