Den omfattande mediebevakningen av krisen i Grekland sätter spår i vardagen. För ett par veckor sedan kom ämnet upp i ett samtal med en vän som vanligtvis sätter stort värde på solidaritet, men som nu – utan att blinka – föreslog att EU borde lämna det bankrutta landet åt sitt öde.

– Aldrig att vi ska betala för att de går i pension vid 50, slog hon fast.

Redan nästa dag uttalades samma tanke av finansminister Anders Borg, som lovade att svenska skattepengar inte ska bekosta att greker går i pension ”i 40-årsåldern”.

Det är talande för medieklimatet att många svenskar på fullt allvar tycks tro att grekiska lyxpensioner ligger bakom den ekonomiska kris som nu sprider sig genom Europa. För var dag blir de grekiska pensionärerna yngre, ändå visar en snabb koll i OECD:s statistik att den genomsnittliga faktiska pensionsåldern i Grekland är cirka 62 för män och 61 för kvinnor. Det är högre än i ”ansvarsfulla” euroländer som Frankrike, Tyskland och Holland.

Det grekiska pensionssystemet är visserligen ett av de dyraste i EU, och det finns problem med den långsiktiga finansieringen – enligt regeringen kan pensionerna sluka 25 procent av BNP om 40 år. Det låter allvarligt men har mycket lite att göra med dagens kris. Inte ens om Grekland skulle amputera hela sitt pensionssystem skulle det bli balans i statsbudgeten, och landets övriga välfärdssystem är snarare snålt tilltagna med europeiska mått. Kostnaderna för sjukförsäkring, socialbidrag och andra sociala utgifter utgör enligt OECD ca 20 procent av BNP, jämfört med 26 procent i Tyskland och 30 procent i Sverige.

Därför blir det lite märkligt när svenska medier slentrianmässigt skyller Greklands statsskuld på ”en överdimensionerad statsapparat”, utan att nämna att skattetrycket är lågt med europeiska mått – 31 procent av BNP mot 39 i snitt för de EU-länder som är medlemmar i OECD. Lika sällan nämns att skattesänkningar och slappa kontroller minskat skattetrycket från 36 procent 1996 till dagens 31. Det betyder tiotals miljarder euro i samlade förluster, ändå skulle få journalister säga att Grekland lånat pengar för att sänka skatterna.

Det stora problemet med mantrat ”grekerna har levt över sina tillgångar” är att det skapar en grogrund för syndabockstänkande genom att lägga en dimridå kring de djupgående strukturella orsakerna bakom den globala krisen. Inget land är en isolerad ö i den globaliserade världsekonomin. Allra minst i EU, där fastighetsbubblor och lånefinansierad överkonsumtion i periferin länge gav konstgjord andning åt stagnerande ekonomier i centrum. Så länge hjulen snurrade i tyska bilfabriker, så länge de skandinaviska storbankerna slukade nya marknadsandelar i Baltikum, var det få som ifrågasatte om den höga tillväxten i Europas ”tigerekonomier” var sund. Ändå är det bara dessa länder som pekas ut när bubblan brustit.

I botten ligger en nästan kolonial logik. Ju djupare ett land sjunker desto lättare är det att peka finger och säga ”skyll er själva”. Ilskna protester mot ”nödvändiga åtstramningar” blir ännu ett bevis på bristande mognad. På SvD:s kultursidor skriver författaren Jan Henrik Swahn ”att greken vägrar bita ihop, på det svenska sättet”, trots att ”en stor del av det grekiska folket har en kollektiv skuld till att landet gått bankrutt”. Att denna vägran att ”bita ihop” kan bero på att de som får betala notan i stor utsträckning är de som aldrig var bjudna på kalaset tycks för många omöjligt att föreställa sig.

Vart den logiken kan leda blir uppenbart när inlägget kommenteras uppskattande av sverigedemokraten Kent Ekeroth, som på sin blogg går ett steg längre och skyller krisen på ”kulturskillnader”. Så blir Grekland ett tydligt exempel på hur utrikesbevakningen både avspeglar och påverkar det politiska klimatet. När systemkritiken uteblir närs istället den mörkaste nationalism – just när Europa mer än någonsin skulle behöva mer solidaritet.