Litteratur

När jag åker bil, buss, tunnelbana, när jag trampar iväg på min cykel tänker jag aldrig på vad som egentligen ligger bakom deras maskinerier, hur de är byggda, och framför allt, vem de är byggda av. Jag har aldrig tänkt på att de är gjorda av människohänder, av människor som dag in och dag ut sliter för att få till ett fungerande maskineri. Som sliter för att färdigställa en produkt som ska underlätta för oss att färdas över platser, förenkla livet lite grann, men som vi egentligen aldrig ser eller som sällan får synas eller höras. Vilka är egentligen personerna bakom motorljuden, bilplåten och alla muttrar, skruvar och lack?

Detta handlar Maria Hambergs bok Drömfabriken om – människorna som sliter på en bilfabrik: deras liv, drömmar och mål.

Det handlar om Gunnar som jobbat större delen av sitt liv på fabriken, som hjälper alla andra när de ligger efter och som tror att han aldrig någonsin kommer komma därifrån.

Det handlar om Gunilla som älskar att resa och som, kanske, har träffat sitt livs kärlek i Thailand men som varken har pengar eller tid att resa dit hon vill utan blir tvungen att drömma sig bort på fabriken.

Det handlar om Anna-Greta som trots outhärdlig värk i axlar och händer står kvar vid bandet och monterar och får än mer hjärtevärk och kroppsvärk när hon kommer hem till sin man.

Det handlar om Thabo från Gambia som får utstå rasism både på arbetsplatsen och utanför jobbet, men som är fast besluten att stanna kvar i Sverige trots att han inte känner sig välkommen.

De är människorna som har en betydande plats i den ekonomiska tillväxten, de är människorna som satt sina fingertryck, använt sina händer och sina kroppar men som inte belönas för det.

Hamberg har skrivit modern arbetarlitteratur som jag omedelbart dras in i. Jag är på fabriken tillsammans med Gunnar, Thabo, Gunilla och de andra. Jag kan känna lukten av olja, känna svetten rinna nerför min panna, höra sorlet av röster som försöker göra sig hörda över bullret. Jag dras in i relationerna, vänskaperna, bråken, orättvisorna, slitet. Jag drar efter andan när jag hör en rasistisk kommentar, upprörs över att jag varje dag får veta att som kvinna har jag inte samma arbetsmöjligheter som mina manliga medarbetare.

Hamberg har lyckats skapa en miniatyrvärld som speglar det större samhället vi lever i. Hon tar upp frågor som rör klass, etnicitet och genus. På bilfabriken styr marknadsekonomin, de sexistiska och rasistiska tongångarna. Men det finns också en enorm kämparglöd: att försöka ta sig därifrån, att stå upp mot överheten och orättvisorna, att stå ut dag ut och dag in, inte låta jobbet bli allt.

Hamberg lyckas skildra ett hårt arbetsklimat med en mjukhet och insikt som får mig att vilja ha mer. Några bitar saknas dock och känns oklara: jag saknar en fördjupning av karaktärerna, vill veta mer om vad som gjorde dem till vilka de var och hur de hamnade bland muttrar, olja, och matlådor på bilfabriken.

Trots detta lyckas Hamberg skildra en ganska hård verklighet med en obeveklig värme och en samhällskritisk ton. En skildring av de människor som dagligen påverkar i stort sett alla människors liv men som vi knappt ser eller hör. De som med sina händer, som blir hårda och okänsliga med åren, skapar, bygger och kämpar i ett samhälle där arbetet till synes är viktigare än människan.