Och Europa kommer att häpna

Det är lite som att hastigt dra upp en dragkedja på en jacka, så att huden på halsen fastnar emellan, att möta Yael Bartanas videoverk på Moderna museet Malmös andra stora utställning Och Europa kommer att häpna. Filmerna hakar nämligen fast i varandra på ett briljant sätt, men lämnar också en svidande känsla.

Utställningen börjar i något som liknar foajén till en biograf. Affischer för filmerna pekar på ett intresse för politiska symboler och propagandaspråk hos den här israeliska konstnären som blivit uppmärksammad för sitt sätt att behandla Israel-Palestinakonflikten, ett ämne som är högaktuellt inte minst med tanke på hur Israel agerat för att stoppa den internationella konvojen som var på väg mot Gaza med förnödenheter.

Flera av verken fokuserar också på just denna konflikt. Verket Sommarläger/Awodah består av två filmer: en dokumentärfilm och en sionistisk propagandafilm. På ena sidan duken visas Bartanas dokumentär om hur aktivister från ICAHD (Israeli committee against house demolition) samlats för att bygga upp ett demolerat palestinskt hus. Aktionen uttrycker ett motstånd mot den israeliska ockupationen och samlar både israeler och palestinier.

Filmen delar soundtrack med Awodah från 1935, en sionistisk propagandafilm som producerades i en tid av växande judeförföljelse. På filmen ses glada israeliska bosättare som brukar jorden, plockar tomater och bygger sina hus utan någon tanke på att de i samma stund marginaliserar andra människor. Den marginaliserade kan alltid bli förbrytare, samtidigt som skeendet i filmen på andra sidan väggen väcker hopp.

Filmen A declaration är en aktion iscensatt av Bartana själv, och visar hur en palestinsk man ror ut till en klippa utanför Jaffas hamn, där en israelisk flagga fladdrar i vinden. I sin båt har mannen ett olivträd som han byter ut den israeliska flaggan mot.

Olivträdet är ett tecken för fred, men samtidigt en symbol för palestinsk nationalism, och det finns givetvis något dubbelt med att byta ut en nationell symbol mot en annan. Det försonande draget med den här gesten är att olivträdet får svårt att överleva på en klippa ute i havet, samtidigt som manifestationen utförs av en person som är del av en försvagad grupp.

Trädet som symbol återkommer i Mary Koszmary (Mardrömmar). Olympiastadions läktare i Warszawa är övervuxen av träd och buskage, och symboliserar här en mänsklig frånvaro.

En man ställer sig på podiet och håller ett eldtal där han uppmanar tre miljoner judar att återvända till Polen för att bygga upp ett nytt samhälle i ett alltför homogent Polen. Mannen, som i verkligheten heter Sierakowski och är vänsteraktivist och redaktör för en polsk tidning, lyfter fram sitt lands skuldbelagda förflutna och den framväxande främlingsfientligheten i Polen. Ändå väcker den här filmen mest obehag och farhågor hos mig, inte minst eftersom estetiken och platsen skapar kopplingar till både totalitär kommunism och nazism.

Farhågorna besannas i utställningens sista film, Mur i Wieza (Mur och torn), där några män och kvinnor som har tagit fasta på Slawomir Sierakowskis inbjudan bygger upp sin kibbutz i Warszawa.

Slutligen hissas en röd flagga som är en hybrid mellan en Davidsstjärna och det polska statsvapnet föreställande en örn (örnen var som bekant även en symbol för nazityskland). Byggnaden omges av taggtråd.

De vackra tankarna om ett mångkulturellt Polen tycks ha gått i stöpet. Istället: ett gated community.

När jag ser Bartanas filmer i just den här kronologin är det därför något som hugger till, för även om här också finns handlingsutrymme så tycks alla utopier omöjliga.

Ändå är det här en upplyftande utställning, kanske för att den visar att vägen framåt kan handla om en kritisk hypermedvetenhet om dåtid och nutid. Då är det också möjligt att flörta med olika typer av politisk propaganda.