Stefan Nyzell, historiker vid Malmö högskola, har skrivit en intressant bok om händelserna 1926 och om var gränsen går för när våld betraktades och betraktas som en legitim politisk metod.

Bakgrunden till demonstrationerna i november är en utdragen konflikt kring en av fabrikerna i den arbetardominerade stadsdelen Möllevången. Fabriksägaren kallar in strejkbrytare för att hålla igång produktionen och de strejkande arbetarna svarar med blockad, bojkottsuppmaningar och ett småskaligt våld mot strejkbrytarna och fabriksbyggnaden.

Fabrikens fönster krossas, strejkbrytare hånas och förföljs så snart de lämnar fabriksområdet och en mängd småincidenter i konfrontationer mellan strejkbrytare och strejkande inträffar. Även strejkbrytarna är våldsamma och beväpnar sig med tillhyggen. Vid ett tillfälle dödas en strejkande arbetare vid en mindre konfrontation med strejkbrytare, en händelse som skapade stor upprördhet bland arbetarna och är den direkta orsaken till de jättelika demonstrationerna i november.

Nyzells bok är en rolig och livfylld skildring av händelserna 1926, men hans analys handlar framför allt om vilket våld som anses legitimt, var gränserna sätts och hur de förändras. Såväl den socialdemokratiska pressen som polisen har en glidande skala för vilket våld som utdefinieras som oacceptabelt, och författaren använder sig av en analysmodell inspirerad av bland andra den amerikanske sociologen Charles Tilly för att skilja ut olika typer av våld.

Boken ger ett intressant bidrag i att ifrågasätta historieskrivningen kring den anda av konsensus som senare kom att kallas Saltsjöbadsandan. I diskussion med andra historiker lyfter Nyzell fram att även om Sveriges 1900-talshistoria till stor del präglats av förhandling och fredliga lösningar så saknas inte inslag av våldsamma konfrontationer.

Författaren placerar in sitt eget forskningsämne bredvid hungerkravallerna i första världskrigets slutskede, Ådalen 1931 med flera händelser. Han menar att det bara är genom att aktivt tona ned händelser som dessa som bilden av en harmonisk och jämn utveckling har kunnat målas upp.

Nyzell vill ersätta den bilden med en mer nyanserad där vi idag kan synliggöra utan att fördöma även stenkastande arbetare. Boken fyller också en funktion i att problematisera vår egen samtid, där sättet som Malmötidningarna och andra aktörer 1926 avfärdade vissa handlingar genom förklenande eller demoniserande benämningar klingar obehagligt välbekant.

Nyzell själv diskuterar kort kravallerna i Göteborg 2001, men som läsare är det lätt att se paralleller till debatten om ”kriget mot terrorismen”, vem som utpekas som terrorist alternativt terrorförespråkare.

Boken om Möllevångskravallerna är väl genomarbetad, men har ändå vissa brister. Den första är omfånget, för det tar Nyzell 425 sidor att säga det han ska. Själva händelserna analyseras ur tolv olika aspekter i lika många kapitel, och till det kommer en väl frikostigt tilltagen inledning och avslutning där de mer teoretiska diskussionerna avhandlas. Även om språket är spänstigt och lättläst, och texten kryddats med sånger och bra citat ur källmaterialet blir det lite långrandigt. Boken har tyvärr också en del skönhetsfel i att den bitvis är dåligt satt och korrekturläsningen svajar på sina ställen.

Nyzells bok är en akademisk avhandling, här lämnar författaren ett viktigt bidrag och den funktionen sätter tydliga spår i bokens upplägg, men det märks också att författaren har en vilja att nå ut till en bredare publik.

Den akademiskt mindre intresserade läsaren kan med fördel bläddra sig förbi de inledande kapitlen och hitta en lättläst och spännande berättelse som rör sig genom Möllevångens gatunät vilket till stor del är sig likt idag. Då blir Striden ägde rum i Malmö en spännande guide till en tid som är både lik och olik vår egen, där bortglömda personer, händelser och tankesätt återupplivas utan att tvingas in i en enkel sedelärande berättelse. För den uthållige läsaren är det en bra bok för soliga eftermiddagar.