Serier

Lena Ackebo slog igenom med Amen härregud där hon skildrade öldrickande grabbgäng, viktängsliga kvinnor med permanentad lugg och familjen Brynebrink som lever för stormarknadsshopping. Karaktärerna var nerkokta till ett minimum av variation och komplexitet, men även om hon skildrade rena karikatyrer så var replikerna väldigt roliga och träffsäkra. Emellanåt var nästan varenda serieruta garnerad med en oneliner.

När Ackebo nu, 18 år senare, ger ut Fucking Sofo, är mycket sig likt. Berättelserna utspelar sig på krogen, karaktärerna är lätta att dela in i avgränsade fack och ingen av dem är särskilt sympatisk.

Vi får möta blonda bimbos som i närmast surrealistiska dialoger lyckas missförstå varandra hela tiden. Nördar som pratar om World of Warcraft och har töntiga smeknamn på varandra. Kultursödermänniskor som uppfostrar sina barn att vara könsöverskridande och pratar om sina romaner som aldrig har getts ut.

I centrum står Ullis och Lotta, två vindrickande kvinnor på 30+ vars vänskap utvecklats till ett evigt bråkande om petitesser. Då och då slår sig Jörgen ner vid deras bord. Jörgen är en söderalkis av den gamla skolan som varvar samhällskritik och berättelser om Söder innan de unga och hippa tog över med rasistiska kommentarer och plumpa sexskämt.

När man ska försöka sammanfatta vad Ackebos karaktärer pratar om ligger nästan ingenting närmast till hands. Det är ett konstant flöde, den sortens verbala brus som man kan höra på alla krogar en fredagkväll. Ibland blir det roligt, ibland träffande. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att inte riktigt veta vad Ackebo vill med sina karikatyrer. Hon har ju redan tecknat dem förut. Något väsentligt om Sofo lyckas hon inte säga och den enda karaktären som hon låter vidgas till att bli aningen fylligare än en platt klippdocka är Lotta som ofta återkommer till sin svåra barndom, sin terapeut, sina fobier.

När de två vännerna är på väg till en krog säger Lotta ”Idolkväll me karaoke i baren... undrar vilka som går på sånt...”. Ullis svarar kort: ”Vi”.

Förmodligen är det tänkt att man ska läsa vi:et som de, men jag väljer att inte distansera mig utan läsa bokstavligt. Det är vi som går på Idolkväll med karaoke. Det kanske är lite tarvligt av oss, visst, vi har lite dålig smak. Men så värst mycket att skratta åt är det nog inte.