Stockholms Fria

Poesi som synliggör missförhållanden

Jenny Wrangborg arbetar som kallskänka och har nyligen utkommit med diktsamlingen Kallskänken där hon skildrar arbetet i köket och på caféer. Hennes dikter har ett tydligt klassperspektiv och SFT har intervjuat henne om klassklyftor och om att skriva samhällsengagerad poesi.

Hur kom det sig att du började skriva poesi?

– Jag kände ett behov av att sätta ord på det jag såg omkring mig. Skrivandet blev ett sätt att inte bara beskriva verkligheten, utan också ett sätt att förändra den, berättar Jenny Wrangborg.

Vad driver dig i ditt skrivande?

– Som samhället ser ut i dag med stora klassklyftor, orimligt arbetstempo och internationella konflikter är det lätt att känna sig maktlös. Tillsammans med organisering har skrivandet blivit mitt sätt att försöka förändra den verkligheten.

Har du några förebilder inom arbetarlitteraturen?

– Stig Sjödin är en stor idol. Han jobbade på stålverk i Sandviken i mitten av 1900-talet och även om våra arbeten skiljer sig mycket från varandra så kan jag som kallskänka ändå känna igen mig väldigt mycket i hans dikter. Tyvärr har vi inte lyckats förändra de grundläggande frågorna på arbetsmarknaden så som medbestämmande, konsekvenserna av hög arbetsbelastning och dålig arbetsmiljö. Det är fortfarande vinstmålen som är överordnat allt annat. En annan favorit är Pablo Neruda.

Finns det några andra författare i dag som du tycker skildrar arbetarklassen på ett bra sätt?

– Kristian Lundbergs bok Yarden var bland det bästa jag läste förra året. Åsa Linderborg och Susanna Alakoski är också riktigt bra.

Jenny Wrangborg menar att högern de senaste årtiondena lyckats styra det offentliga samtalet. Till och med arbetarrörelsen har blivit rädd för att prata om klass och lita på att arbetarklassen är en kraft att räkna med.

– Vi behöver återta debatten, säger hon, dels genom en röd dagstidning, dels genom att återgå till folkrörelsearbetet inom våra fackförbund och partier. Först när vi börjar prata om klass och ser oss själva i det klassamhälle vi lever i så kan vi se vad som behöver göras för att förändra det.

I sin dikter kritiserar Jenny Wrangborg ofta arbetsförhållandena i restaurangbranschen. Men även om arbetsgivarna inte var så förtjusta i hennes skrivande har hon inte stött på några problem på grund av sitt politiska diktande.

– I jämförelse med att vara fackligt aktiv är det ganska ofarligt att skriva. Jag har bland annat förlorat mitt jobb på grund av mitt fackliga engagemang, skrivandet har än så länge inte gett mig några sådana problem.

– En del arbetskamrater har sagt att de tycker att det är bra att någon skriver om vårt arbete och de problem vi brottas med. Men när man jobbar i pressen i köket finns det inte någon tid att diskutera litteraturströmningar, då är det fokus på jobbet.

Känner du dig som kallskänka eller poet?

– Mer och mer som både och. Dock tycker jag att det är lite problematiskt att kalla sig poet. Ska sanningen fram har jag länge haft fördomen att poeter är fåniga. Jag fick läsa skitpoesi i skolan, som inte berättade något om min verklighet. Poeter som berättade om en värld som jag inte kände igen. Det sas inget om skillnaderna mellan barnen på Helgedalsskolan och Åhusskolan, inga av dem beskrev maktlösheten man sen skulle möta på arbetsmarknaden.

– Någonting inom mig ryggar tillbaka om de efter mitt namn i program och presentationer bara placerar ordet ”poet”. Det berättar ingenting om smärtan mellan skulderbladen efter att ha lyft in dagens mjöl-leverans, inget om stoltheten i att försöka göra sig själv synlig. Jag heter Jenny. Jag är kallskänka. Sen är jag poet också.

Fakta: 

Först när vi börjar prata om klass och ser oss själva i det klassamhälle vi lever i så kan vi se vad som behöver göras för att förändra det.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria