Kommentar: Skuldkrisen

Sedan den grekiska skuldkrisen exploderade har land efter land i västeuropa lanserat omfattande sparpaket - ofta i form av välfärdsnedskärningar och regressiva skatter som drabbar låginkomsttagare hårdast.

I Tyskland ska välfärdsutgifterna minskas med nästan 300 miljarder kronor fram till år 2014. Portugal sänker lönerna i offentliga sektor med 5 procent och höjer momsen, medan Italiens regering vill spara 130 miljarder kronor på vård och skola de kommande åren. I Danmark ska ersättningsperioden i A-kassan halveras och i Spanien ska arbetsrätten luckras upp så att det blir billigare att avskeda arbetare. I flera länder diskuteras också höjd pensionsålder.

Sparpaketen sägs syfta till att få bukt med stora budgetunderskott, men kan förvärra den redan rekordhöga arbetslösheten och leda till sjunkande skatteintäkter och ökade sociala utgifter i en ond spiral. Och medan politikerna beskriver åtstramningspolitiken som ett nödvändigt ont välkomnas den av näringsliv och högerekonomer som efterlängtade reformer för att få fart på den ”långsiktiga tillväxten”.

Svenskt Näringslivs ekonomer talar till exempel uppskattande om en nödvändig ”chockterapi” i sin senaste rapport om det ekonomiska läget - ett begrep som syftar på de smärtsamma marknadsreformer som genomfördes i flera av de forna kommunistländerna efter murens fall, ofta med skyhög arbetslöshet och växande klyftor som följd. De konstaterar också att ett av argumenten för EMU var att den gemensamma valutan skulle ”tvinga fram sådana kursomläggningar i den ekonomiska politiken genom att förhindra att tillväxtskadlig politik långvarigt döljs av en fallande växelkurs” - en förutsägelse som nu tycks slå in.

Att Europas regeringar plötsligt slår om från en försiktig keynesiansk stimulanspolitik till drastiska åtstramningar kan tolkas som att ”skuldkrisen” utnyttjas för att driva igenom reformer som under normala omständigheter hade mött ett kompakt motstånd. Det är i så fall en strategi som ser ut att lyckas - trots hård kritik har fackföreningarnas svar hittills begränsats till enstaka demonstrationer och symboliska strejker.

Deras passivitet kan få konsekvenser för lång tid framöver. Tidigare erfarenheter, inte minst från den svenska krisen på 90-talet, visar att nedskärningar i kristider sällan blir tillfälliga.