Först vill jag klargöra att min övertygelse är att alla har rätt att älska liksom leva öppet med vem de vill, oavsett kön. Jag motsätter mig självklart all form av våld och hets mot folkgrupp.

Mitt största frågetecken i denna diskussion är varför hbt-rörelsen har valt att just nu gå så hårt fram mot just denna arrangör och denna konsert. Varför nu, flera år efter att dessa texter har skrivits och framförts och tre år efter att Beenie Man offentligt bett om ursäkt samt skrivit under Reggae Compassion Act där han lovat att inte framföra dessa låtar? Jag har självklart gått med i Facebookgruppen Inga homofober på våra scener och bett om hjälp med att hitta källan bakom deras sätt att agera.

Jag vill se ett liveklipp som visar hur Beenie Man efter signering framför dessa förkastliga låtar, alternativt uttalar att han tar tillbaka sitt avståndstagande. Jag hittar nämligen inget sådant klipp i min källkritiska sökning på internet.

Som Sydsvenskan berättade ställdes konserten in efter att gruppen Inga homofober på våra scener protesterat mot artistens homofoba texter. Enligt Sydsvenskan startade personerna bakom uppropet en mejlbombningskampanj mot KB, konsertarrangören Reggaewarriors och biljettdistributören. Till slut uppmanade KB Reggaewarriors att ställa in konserten. Ibrahim Drammeh på Reggaewarriors säger att han har förståelse för hur KB agerade, eftersom folk hotade med att bojkotta KB. Men han tycker att det var principiellt fel. Jag håller med honom.

Själv började jag lyssna på reggae när jag var tolv år gammal. 2003 introducerades jag för rastafarikulturen i Sydafrikas Township och för reggae- och dancehallscenen av reggaeartisten Zolile ”Zoro” Matikinca.

Min egen dj-karriär inom just reggae och dancehall startade i samma veva, jag har även arbetat som artistbokare, manager och klubbarrangör inom samma bransch. I dag äger och driver jag tillsammans med artistduon Serengeti skivbolaget Illegyal Records. Jag lever, andas, och tjänar mitt levebröd på reggae- och dancehall musik. Är jag feminist? Ja! Är jag homofob? Nej!

Att tycka om denna musikstil är inte detsamma som att tycka det är okej att vara homofob.

Jag säger som Hasan Ramic, artist och bloggare, uttrycker det i sin blogg den 13:e juni, apropå debatten om den inställda konserten: ”Jag är en humanist och en anhängare av mänskliga rättigheter, så för mig finns det inga ursäkter när någon uppmanar till mord på folk för vad de är”.

Hasan Ramic fortsätter: ”Jag älskar fortfarande rytmen. Jag älskar kreativiteten hos artisterna som flexar sitt språk och sina röster på ett sätt som inga andra kan.”

Beenie Man har i likhet med andra jamaicanska artister och i ett tidigt stadium av sin karriär uttalat sig på ett förkastligt sätt om homosexualitet. Det här ledde till att de under en lång tid stängdes ute från de tusentals reggae- och dancehall konserter som årligen arrangeras i Europa. 2007 skrev Beenie Man med flera under på Reggae Compassionate Act där de lovade att inte framföra de texter som anses stötande eller som kan uppfattas som hets mot folkgrupp. Artisterna har mig veterligen hållt sig till avtalet, vilket jag personligen erfarit både på Beenie Mans konsert på KB för ett år sedan och Sizzlas konsert på Babel i oktober 2009.

Hur förkastligt det än är med homofobi, så är det samtidigt viktigt att förstå hur villkoren ser ut i dessa artisters hemländer. Efter mina sju års erfarenhet av rastafari-, reggae- och dancehallkulturen i kåkstäder utanför Kapstaden, med världens största rastafaripopulation per capita, vet jag att de följer Haile Selassies ord, men även gamla testamentet, och då närmast kan liknas med en religion, som med hänvisning till Bibeln tar avstånd mot homosexualitet.

Jamaica har jag ännu inte besökt, något Marimba Roney, journalist, dj och promoter, däremot gjort ett antal gånger. Roney står bakom Facebookgruppen Tolerans – Vi vill ha reggae och dancehallartister på våra scener, som startats i samband med den inställda konserten på KB. Hon beskriver situationen i Jamaica så här:

”Sex mellan män är olagligt i Jamaica, precis som det är i många andra länder i världen.” Hon fortsätter: ”De växer upp i ett väldigt fattigt land där våld är vanligt och få har råd att sätta sina barn i skolan. De får höra från politiker (och kyrkor gissar jag då Jamaica har flest kyrkor per capita i världen) att homosexualitet är fel, homosexuella är onda, alla pedofiler är homosexuella, homosexuella gäng beväpnar sig och springer runt och skjuter folk i gettona. Jo, politiker på regeringsnivå har sagt detta. Det är dit protesterna borde riktas. Samla era krafter mot alla regeringar i världen där homosexualitet är förbjudet.”

Det är inte reggaen som är homofobisk utan den speglar det samhälle den springer ur. De homofobiska åsikterna har att göra med att dessa artister är bosatta i länder där homosexualitet är olagligt. Vilket betyder att jag i princip skulle kunna förbjudas att uttala mig offentligt kring homosexualitet på Jamaica, om jag tydligt uttryckte min totala förståelse för kärlek liksom sexuella relationer mellan personer av samma kön.

Självklart kan man ur västerländskt perspektiv inte jämföra det här med en låt som beskriver hur låtskrivaren vill skära halsen av homosexuella män och hänga lesbiska kvinnor. Men det är av högsta vikt att komma ihåg att Beenie Man och andra artister har skrivit under liksom följt de anvisningar som Reggae Compassion Act innebär.

När denna diskussion blossar upp kontrar många med frågan hur jag ställer mig till Ultima Thule och annan avskyvärd vit makt musik. Jag brukar svara att det inte går att jämföra jamaicansk homofobi med svensk rasism, och det av flera olika anledningar – utbildning, lagar, religion, social och ekonomisk status.

Vi bör också komma ihåg att reggae- och dancehall för fram budskap som belyser sociala samhällsproblem och stärker minoritetsgruppers självförtroende – afrikaner och fattiga människor. Den största kvinnliga reggae/dancehall artisten i dag, Queen Ifrica, är en oerhört stark kvinnlig förebild som har kämpat hårt för att slå sig fram som en medveten artist i en mansdominerad bransch där många av de kvinnliga artisterna säljer på sex, precis som i de flesta andra musikgenres. Queen Ifrica är medveten, politiskt aktiv och följeslagare av Rastafari. Hon uttrycker sig aldrig homofobiskt i sitt konstnärskap.

Dancehallens låttexter innehåller ibland grova detaljer kring hur man på bästa sätt genomför parningslekar, andra texter kan uppfattas som kvinnofientliga. Detta framförs det också klagomål kring, jag är en av dem som har klagat på det. Men min syn på problemet nyanserades efter att jag lyssnat till en föreläsning på Malmö högskola 2005 om dancehallkulturen på Jamaica med den jamaicanska litteraturprofessorn Carolyn Cooper.

Cooper menar att dancehallkulturen verkar som en motbild till den idealiserade och ofta anorektiska kvinnobild som visas upp i medierna och reklam över hela världen. Hon anser att dancehallkulturen kan vara frigörande för kvinnor. På dansgolvet och på scenen tillåts kvinnor vara stolta över sina kroppar och agera ut sin sexualitet.

När den svenska reggae- och dancehallduon Serengeti med anledning av sin debutskiva nyligen intervjuades på TV4 nyhetsmorgon ägnades väsentlig tid åt att diskutera hur Serengeti ser på att reggae i vissa fall är homofobisk.

Är det verkligen sexuell läggning det ska läggas fokus på vid ett sådant tillfälle? Ska vi som aktivt arbetar för att skapa ett rikt och brett kulturliv i Sverige utsättas för misstankar om homofobi? Ska man som älskare och spridare av reggae/dancehall-musik behöva lämna Sverige och satsa sin kraft, energi, kärlek och pengar i ett annat land? Nej, det hoppas jag inte!

Jag vill se hbt-rörelsen lyfta och belysa frågan om homofobi än mer, jag vill att diskussionen fortsätter och att alla människor behandlas med samma kärlek och respekt. Men ta det i rätt forum och sammanhang, med rätt krafter, rätt aktörer, rätt personer med makt att förändra. Stoppa inte kultur och musik. Döm inte en artist för det som den bett om ursäkt för. Skada inte de eldsjälar till arrangörer som satsar själ, hjärta och pengar på att främja i detta fall Malmö stads kulturliv.

På frågan om hur jag som verksam inom reggae och dancehall förhåller mig till problemet med homofobi, svarar jag: Med förståelse och engagemang, med kärlek och respekt för mina medmänniskor och med sunt förnuft.

Gör som jag och gå med i båda Facebookgrupperna: Inga homofober på våra scener och Tolerans – vi vill ha reggae och dancehallartister på våra scener.