I original har hennes diktsamlingar censurerats genom att vissa formuleringar ändrats eller tagits bort innan böckerna kunnat publiceras i Iran. Hennes femte diktsamling Zani ke aamad maraa bepooshad (Kvinnan som kom för att klä mig) fick överhuvudtaget inte ges ut i Iran utan utkom istället på persiska i Sverige i fjol.

Med den historien och biografin i bakhuvudet är det lätt att som västeuropeisk läsare övertolka dikten och dess budskap, att söka efter den politiska innebörden och vilket sprängstoff till budskap som dikten bär på. Det är något som känns igen i läsningar av poeter som Jaroslav Seifert, Uldis Berzins, Joseph Brodsky med flera.

Med Ghahreman kommer jag först på mig själv att göra samma typ av läsning när jag i exempelvis dikten Grön starr läser in kritik mot mullornas regim i Iran.

(…) först kommer gräshopporna och sen rödsipporna

nej

rödsipporna försvann först

och gräshopporna…

ögonhålorna     fylldes av snö

vinterns dalar är vita

…därefter despoterna och den gröna starren

I bokens efterord skriver Rakel Chukri hur även hon gjort samma läsning men sedan fått berättat för sig av Ghahreman själv om hur hon lider av sjukdomen starr och det är kring det som dikten kretsar.

Nu är författarens förklaringar knappast ett tolkningsföreträde, läsaren egen biografi och föreställning bygger likaledes upp dikten och här ligger också styrkan i en Ghahremandikt som denna: mångtydigheten, färgspektrat som löper genom dikten, historien, politiken och det personliga.

Bokens redaktör, och tillsammans med Sohrab Rahimi tillika översättare, Kristian Carlsson, har valt att sätta samlingens fyra diktsamlingar i omvänd kronologi. Först kommer således Det här är kråkans förorter från 2008 och boken avslutas med Ghahremans debut Evas sånger från 1990.

Det blir en märklig effekt att läsa sig från en poetisk mognad mot grunden till den samma. För det är den inledande Det här är kråkans förorter som jag mest fastnar för. 

Här finns den blandning av längtan och frihet, trygghet och rotlöshet som ofta kännetecknar exilpoesin. När detta kommer till uttryck i Ghahremans dikt, som är sprängfylld av metaforer och bilder, påminner det mig i den svenska poesin om en annan exilpoet, Li Li. Regnet är bilden för exilen, med alla dess nycker, nödvändigheter, möjligheter och hinder.

Ghahremans bildrika poesi, där färgerna tar riktning, urskiljer sig i mycket från den samtida svenska lyriken. Här finns traditionellare former och ett språk som Carlsson och Rahimi väl har lyckats föra över till svenskan. Som läsare går det att försöka finna politiska undertoner i Gharemans dikter, för de finns där. 

I synnerhet hos poeten som kvinnoskildrare där det avrakade håret på den dömda kvinnan gång på gång återkommer som bild – och däri också en för Ghahreman typisk förmåga att formulera det inte alltid symbiotiska sambandet mellan det personligt privata och det omkringliggande kollektivet:

är den kvinna som fått håret avrakat

och förälskat sig i läkaren på mentalsjukhuset

mest likt mig eller den av er som

har vänt på spegeln?

Framförallt är det dock ett poetiskt rum som fyllt av bilder, intagande språk och kraftfullhet blir lika vackert som angeläget, samt ett möte med något i Sverige så ovanligt som en till svenska översatt samtida persisk poet.