I söndags gick befolkningen i västafrikanska Guinea till val för att utse en ny president, i det första valet någonsin i landet där den sittande presidenten inte är tillåten att ställa upp. Valdeltagandet tros ha varit högt, men i onsdags presenterade en talesman för 17 av de 24 presidentkandidaterna anklagelser om omfattande valfusk i huvudstaden Conakry och på annat håll, rapporterar AP.

Även flera ledande kandidater har framfört klagomål. Enligt Alpha Condé, ledare för det största oppositionspartiet RPG, sattes valstationer i vissa fall upp miltals från var människor hade registrerat sig för att rösta, samtidigt som icke auktoriserad fordonstrafik förbjöds av säkerhetsskäl.

Landets valkommission har dock avfärdat kritiken, och enligt USA:s ambassadör Patricia Newton Moller har de internationella valobservatörerna inte funnit några bevis på systematiskt fusk.

Valresultatet skulle ha presenterats på onsdagen men en talesman för valkommissionen meddelade då att rösträkningen skulle dra ut på tiden, och att ett resultat kunde väntas tidigast under fredagen – efter denna tidnings pressläggning.

Valet ses som ett viktigt test för demokratin i Afrika, där militärkupper ägt rum i flera länder de senaste åren – bland annat i Mauretanien, Guinea-Bissau och på Madagaskar. Att en genuin förändring nu tycks inom räckhåll i Guinea är ett resultat av förändring både uppifrån och nerifrån, skriver Mohammed Jalloh från tankesmedjan International Crisis Group i en kommentar för Global Post:

”Befolkningen, i synnerhet de som arbetat med att få ut valurnorna till avlägsna byar, har varit engagerad i en enorm framryckning mot demokrati. De är ivriga att gå bortom det undantagstillstånd som påtvingats landet av tre diktator-presidenter sedan självständigheten 1958”, skriver Jalloh, som också varnar för att det krävs reformer av landets militär om en varaktig demokrati ska kunna slå rot i landet.

Förmodligen krävs betydligt mer än så, inte minst ekonomiska och sociala reformer. Men ingen av de ledande kandidaterna, som inkluderar två före detta premiärministrar, har presenterat något tydligt politiskt program bortsett från löften om demokratisk förändring.

Guinea är potentiellt rikt på grund av en av världens största reserver av bauxit, som utvinns av bland annat ryska och amerikanska gruvbolag. Men befolkningen har hållits i djup fattigdom av sina auktoritära ledare och landet rankas som nummer 170 av 182 i världen enligt FN:s utvecklingsindex.

1958 röstade landet för självständighet från kolonialmakten Frankrike, och straffades med indraget bistånd. Efter att de franska kolonisatörerna lämnat landet tillsammans med stora delar av dess kapital styrdes det som en ”socialistisk” enpartistat fram till 1984, då en västorienterad militärjunta tog över under ledning av Lansana Conte.

Efter Contes död i december 2008 tog arméofficeren Moussa Camara över styret och utlovade fria val. Misstankar om att han planerade att behålla greppet om makten ledde till demonstrationer under hösten. De möttes av upptrappad repression som kulminerade i en blodig massaker den 28 september när militären stormade en idrottsstadion där tiotusentals demonstranter befann sig. Minst 150 personer dödades och 1700 sårades, enligt Human Rights Watch.

I december överlevde Camara ett attentatsförsök. Sedan dess har han levt i exil i Burkina Faso som en del av en politisk uppgörelse som banade väg för söndagens val, där övergångsregeringens ledare, general Sekouba Konate, inte tilläts kandidera.

Om ingen av kandidaterna får 50 procent i den första valomgången ska en andra omgång hållas den 11 juli.