Beenie Man slirar, KB och konsertarrangören slirar och, ja... Clara Norell slirar. Skapar man musik med politiska texter har man också ett politiskt ansvar. Beundrar man politisk musik är man redan själv politisk.

Först vill vi klargöra att vi inte hyser någon agg varken mot reggae- eller dancehallmusik eller för den del den kultur eller de olika kulturyttringar som finns och som uppstår i dessa musiklager.

Som feminister och som HBTQI-personer (homo- och bisexuella, trans- och queerpersoner och intergender) är vi vana att tolka fritt och på så sätt vara del av musik och kultur som inte kan påstås vara feministisk eller hbtqi-orienterad. Vi är vana att tolka kulturyttringar och på så sätt också vara en del av musikens och kulturens utveckling. De erfarenheterna är vi många som delar och det är inte i sig något unikt vare sig i Sverige eller på Jamaica.

Beenie Man skrev år 2007 enligt flera källor på The Compassion Act som Norell hänvisar till. Det är sålunda tre år sedan. För drygt sex månader sedan recenserades en av Beenie Mans Kampala-konserter i den ugandiska Daily Monitor (7/12, 2009). Är det något av dessa båda dokument som kan anses vara gammalt så är det just det förstnämnda. Av flera skäl än det uppenbart kronologiska.

Enligt recensenten körde Beenie Man på som om år 2007 aldrig hade existerat. Han sjöng sina homohatiska låtar och kom med homohatiska kommentarer under mellansnacket. Vad det är för källgranskning Norell ägnat sig åt kan vi inte avgöra men det slirar ohjälpligt när granskaren själv gör gammalt till nytt.

I bara farten misskrediteras inte bara Daily Monitor som källa. Krav på liveklipp som ovedersägligt bevis ställs på oss andra att frambringa. Vidare ignoreras totalt att den så kallade avbönen i svensk media som gjordes så sent som i juni 2010 fortfarande dryper av homofientlighet. Men för att bena upp i sörjan vill vi genast ha sagt att ett liveklipp inte äger tyngre bevisförmåga, eller för den delen skulle vara ett mindre manipulerbart media, än en dagstidningsrecension. Att argumentationslinjen faller om man lämnar åt oss att producera fram bevis. Att det så kallade bemötandet från Beenie Mans sida haltar så pass att det i stort sett tar över och föser låtarna ut i periferin för vårt intresse - kvar i centrum: allt hans tal och ord, ord, ord från tillskyndande försvarare!

I den så kallade avbönen menar Beenie Man å ena sidan att han aldrig har riktat sig mot lesbiska och å den andra förklarar han att det inte går att sjunga “knulla lesbiska med en stor kuk” om låten sedan ska spelas på jamaicansk radio. Han är tvungen att använda metaforer för att nå ut med detta sitt budskap och det han egentligen vill ha sagt är att lesbiska ska omvändas genom heterosexuellt penetrationssex. Hur kan ett sådant wobblande äga trovärdighet? Hur kan någon undgå att höra vad motsägelsen betyder?

Men låt oss då för all del översätta: Han ljuger. Han är homofob. Han är kvinnofientlig. Han har riktat sitt hetsande mot lesbiska men adressaterna var inte de lesbiska själva utan snubbar med stora kukar. Med sina stora kukar uppmanas dessa snubbar att våldta lesbiska i syfte att göra dem olesbiska. Det är hetsandets logik. Man riktar sig inte till dem man hetsar mot. Det hade varit att erkänna dem som subjekt och adresseringsbara. Man riktar sig till dem man erkänner.

Och hur kom han då hit, på sin vingliga resonemangsväg? Alltså, före förnekandet av att ha riktat sig mot lesbiska? Jo, strypsnaran kunde bli till kuk efter att homosexuella som grupp förväxlats med pedofiler och Beenie Man själv med pedofiloffrens beskyddare. Så gärna vill Norell behålla sin dyrkan, så gärna vill eldsjälsarrangörerna behålla sina hjärtan att osant blir sant och global homohets blir jamaicanskt hjälparbete alternativt svensk frihet och dansglädje – simsalabim!

Vi menar att Beenie Mans homohets inte legitimeras av att göra varenda jamaican till idiot. Inte heller på Jamaica saknas kunskap om vilken den överlägset största gruppen pedofiler är ( = heterosexuella snubbar) och vilka som till överlägset största delen utgör deras offer
( = flickebarn).
Vi skulle vilja se en heteropublik som inte gapar och sväljer homo- och kvinnofientlighet som om det inte angick dem själva. Som vågar vara kritiska mot det den åtrår. Som ställer kritiska frågor till begäret efter att få ha sin homohets i fred. Vi skulle vilja se heteroarrangörer som släpper sina Albert Speer-alibin ett ögonblick och på ett ansvarsfullare sätt väljer på vad de ska lägga sitt eldsjälsengagemang. Oavsett om det handlar om rock-, synth- eller reggae- och dancehallmusik.

Vi skulle också vilja se den offentliga ursäkt som kompenserar dåden.