– Jag ville genomskinliggöra mina projekt, sättet jag arbetar på och det som inspirerar mig, berättar konstnären Anna Ådahl där hon sitter lyxigt nedsjunken i en röd öronlappsfåtölj.

På bordet framför oss ligger hennes nyligen utkomna bok In dependence. Crowds, gestures. Anna vänder handflatan mot den.

– Jag ville inte göra en katalog eller en monografi, utan en hybrid; en samling teoretiska texter som går i dialog med mina projekt, säger hon.

För att åskådliggöra plockar hon upp boken, knäcker dess rygg och bläddrar fram till kapitlet som fokuserar på hennes transmediala installation Staging independence. Den visades första gången 2007 på Ak28 i Stockholm, och utgör del ett av en diptyk. Verket presenteras över fyra uppslag med fotografier. Fascinerad beskådar jag återigen dess mittpunkt Human pyramid. Till dess struktur hämtade Anna Ådahl inspiration från den ryske konstruktivisten Aleksandr Rodtjenkos fotografi Female pyramid från 1936.

– Human pyramid liksom hela Staging independence handlar om hur folkmassan iscensätts. Sedan jag kom tillbaka till Stockholm för fem år sedan, efter sammanlagt nitton år i Frankrike, har jag jobbat med den tematiken: relationen mellan individen och folkmassan. Det beroende- och oberoendeskapet.

Anna Ådahl vänder blad och vi hamnar i Sven-Olov Wallensteins text Mass and mimesis. Filosofen undersöker bland annat kopplingen mellan den bulgariske Nobelpristagaren i litteratur Elias Canettis flockpsykologiska verk Massa och makt (1960) och Ådahls Staging independence.

– De som har bidragit till boken har fått väldigt stort svängrum. Och de har verkligen valt olika infallsvinklar. En del har inte förankrat sina bidrag i mina projekt alls – men i min tematik, förstås – medan andra har direktförankrat dem.

Alla förväntningar som Anna Ådahl hade inför projektet har infriats; boken är verkligen ett genomskinliggörande, en hybrid, en dialog. Att hennes precisa konst ofta berör politiska ämnen utan att hon tar uppenbar ställning är ett förhållningssätt som gör hennes verk idealiska att spekulera kring. Samtliga medverkande tar tillvara på den möjligheten – förutom Sven-Olov Wallenstein märks namn som Stefan Jonsson, Kim West, Fabien Vallos, Mara Lee och Fanny Stenberg.

Hon gör också plats för nyckelscener ur sin kommande film Adversary. Pekfingret vandrar över de många små färgbilderna.

– Jag har utgått från Alphaville, Metropolis, L’eclisse av Michelangelo Antonioni, Roberto Rossellinis Viaggio in Italia samt Invasion of the body snatchers. Jag har valt ut de scener som intresserar mig, scener där relationer mellan individen och folkmassan uppstår. Efter det har jag fokuserat på en av skådespelarna i de scenerna och så har jag tänkt bort allt annat; motspelare, scenografi, ljud, repliker. Sedan har jag bett en skådespelare – Livia Millhagen, jätteduktig – att spela om de scenerna i ett tomt rum. Därefter har replikerna införts igen, men nu av en känslolös mansröst.

– Adversary är alltså inte en remake utan en tolkning. Både stumfilm och inte, förklarar hon.

Även bokens avslutande kapitel bjuder på spännande inblickar.

– Jag har inte skrivit någon egen text, men här längst bak finns mina anteckningar om gesternas betydelse i allmänhet och i relation till mina projekt i synnerhet. De ger en liten idé om vad som intresserar mig och vad jag kommer jobba på i framtiden.