Första gången jag såg Eldkvarn var på en stadsfestival i Umeå i mitten av 00-talet. Med draghjälp av Håkan Hellström hade bandet återupptäckts bland yngre lyssnare, men ändå bestod publiken mest av medelålders par med händerna i varandras bakfickor och hånglandes mellan låtarna. På många sätt verkade det som Eldkvarn hade soundtracket till deras liv, med tillbakablickande låtar om fabrikslivet i en svensk stad, och tonårs- och alkoholromantik under tidiga mornar.

Det ligger en arbetarklassens skimmer över Eldkvarns musik, och inför intervjun med Plura Jonsson hoppas jag att jag ska kunna få en berättelse om hur livet ter sig på Norrköpings bakgård.

– Jag kommer från ett övre medelklasshem. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det här till journalister, de lyfter ändå fram mig som något slags arbetarklassexempel, säger Plura Jonsson.

Han möter upp en måndagsförmiddag på ett kafé i Stockholm. Eftersom deras trummis vägrar spela när det är fotbolls-VM har de några lediga dagar innan den närmast ständiga turnén fortsätter till Uppsala. I helgen spelade de i Falkenberg, ett ställe som Plura Jonsson beskriver som ’någonstans långt bort’ innan han kommer ihåg stadens namn. Med tanke på att Eldkvarn och deras tidigare inkarnation Piska Mig Hårt har kuskat Sverige runt ett otal gånger de senaste 40 åren är det kanske inte så konstigt att vissa stadsnamn faller mellan stolarna. För att orka med påpekar han att det är viktigt att hålla sig i form. Han har haft ett träningsprogram med tre pass i veckan som han har försökt att hålla hårt i, men en resa till Spanien och en lunginflammation har satt stopp för tränandet för tillfället. Och under första halvtimmen vi talar tänder han tre cigaretter.

I och med det flitiga turnerandet har Plura Jonssons liv till stora delar handlat om att resa.

– Man blir lite som en sjöman, längtar hem när man är till sjöss och längtar ut när man är hemma. Men det är så jävla skönt att komma hem.

Det är de långa, snåriga, självbiografiska texterna som har blivit Eldkvarns signum. De vittnar också om en resa – bort från hemstaden Norrköping, bort från ungdomsåren och bort från den relativt korta tid då Plura Jonsson trots allt arbetade på fabriken, inom sjukvården och hemtjänsten. Men att skriva dem är en mödosam process för Eldkvarnsångaren, som inför varje skiva brukar isolera sig i ett hus på landet, gärna på ön Koster, och skriva låtar.

– Jag vet när jag åker iväg att nu börjar det här helvetet igen.

Han berättar att han letar efter den där känslan när det knottrar över huden – om han själv får gåshud av sin text borde andra också få det. Att vara självutlämnande är inget han oroar sig för, ingen av dem som han bryr sig om har hittills brytt sig över att hans privatliv har blivit offentligt. Det brukar bli intensiva sessioner i skrivstugan. Plura Jonsson kallar sig periodare vad gäller låtskrivandet, och det är texterna som är det tidskrävande.

– Att sätta ihop fyra ackord till en låt gör man på en minut, i alla fall gör jag det och de flesta som håller på med musik kan det, säger Plura Jonsson.

Nuförtiden skriver han för hand igen, så att han kan se alla ändringar och överstrykningar. Det är för mycket som går förlorat när det raderas på datorn, hela textstycken som kanske inte kändes rätt då men som visade sig vara goda idéer vid något senare tillfälle. I princip alla texter utgår från honom själv, och i vissa fall, så som i tiominuterslåten Blues för Bodil Malmsten finns inga försök att försöka mystifiera vad eller vem det handlar om när titelpersonen och Kajsa Grytt passerar i revy. Men ibland önskar Plura Jonsson att han skulle kunna skriva mer opersonliga texter.

– Vad jag skulle vilja göra är att sätta mig ner och skriva om någon annan. Att fabulera ihop en hel historia.

Romantiken brukar skina igenom i Plura Jonssons texter – det kan handla om kvinnor, musik, droger, resande, och även då om arbetarlivet. Detta tillsammans med att de under sina tidiga år låg på proggbolaget MNW tillsammans med bland annat Ebba Grön och Blå Tåget har gjort att de har blivit sedda som arbetarklasskämpar av landets journalister. Men redan på MNW-tiden sågs de ofta som en udda fågel inom proggvänstern.

– Vi blev ofta beskyllda för att våra texter inte var politiska. Vi blev uppkallade till skivbolagets kontor där de frågade oss om ’vi ansåg att våra texter bidrog till arbetarklassens befrielse?’ Jo, sa vi pliktskyldigt och tittade ner i marken.

Plura Jonsson får också förfrågningar om att skriva texter för andra, med blandade resultat. Han berättar om hur han och en kollega blev tillfrågade om att skriva texten till en låt som skulle sjungas av svensk jazzsångare. Men när de lyssnade på låten visade det sig vara en simpel bluestolva utan vare sig riff eller något annat som sticker ut.

– Vi bestämde oss att vi skulle försöka skriva texten på rekordtid.

Efter 15 minuter hade de en text vars enda förtjänst enligt Plura Jonsson var en bit som handlade om att som musiker ta emot svarta pengar.

– Men det ville inte han sjunga om, han hade skattemyndigheten efter sig, så de tog bort det enda som var bra.

Bear Quartet-gitarristen Jari Haapalainen har producerat Eldkvarns tre senaste skivor, och Plura Jonsson beskriver honom som en musiknörd som har haft en aktiv del i skivorna. När de träffades första gången klickade det direkt.

– Jag blev nästan förälskad, i alla fall sa min fästmö när jag talade om honom att ’du är ju för fan kär i Jari.’

Han beskriver honom som en aktiv producent, med åsikter om mycket, vilket gör att det aldrig blir slentrianmässigt. Dessutom tillför han bandet mycket kunskap om vad som är dagsaktuellt i musiken när de själva inte hänger med.

– Jag lyssnar inte som jag gjorde förr, säger Plura Jonsson, som inte heller lyssnar på sina egna skivor.

– Innan vi spelar in dem har jag redan spelat dem 50–60 gånger.

Jari Haapalainen kommer också att producera Eldkvarns nästa album som Plura Jonsson hoppas ska komma ut nästa vår. En del av låtarna är redan skrivna, och den första tanken var att skivan skulle ha spelats in redan i våras, men då kom tv-inspelningen av Plura Jonssons och Mauro Scoccos kokprogram i vägen. Matlagningen har han fått med sig från barndomen, och han har ytterligare kontrakt på en uppföljare till kokboken som kom ut för ett knappt år sedan.

– Mamma var restaurangmänniska, och sedan hemmafru så hon lagade mat från klockan sju på morgonen till åtta på kvällen.

När Plura Jonsson flyttade hemifrån så brukade han ringa hem för att be om recepten, och nu är det hans son som brukar ringa till honom. Och för att knyta ihop säcken vad gäller klassresan, så konstaterar Plura Jonsson att det var hans far som gjorde den snarare än han själv, men att han ändå har mer erfarenhet av livet från fabrikerna och sjukvården än exempelvis hans son har.

– Han är 21 och har inte arbetat någonting.