Leende, guldbruna ögon är Kristdemokraternas melodi. I ett sista desperat försök att vinna vilsna själar lovar partiet att sänka dansbandsmomsen, som förvisso är en mycket märklig svensk företeelse men kanske inte valfrågan nummer ett.
”Vi vill göra dansbandskulturen, som samlar en stor del av befolkningen, mer lättillgänglig genom att sänka momsen”, förklarade KD:s Mia Frisk och Dan Kihlström i måndags när partiet presenterade sitt kulturpolitiska program.
Gott så, för visst är det obegripligt att staten beskattar konserter där man dansar till musiken med 25 procent, medan konserter utan dans (vem kontrollerar det?) får momssatsen 6 procent.
Men man undrar i sitt stilla sinne vilken ”stor del av befolkningen” KD egentligen vänder sig till. Inte de tusentals människor som varje år i början av augusti dansar loss till jamaicansk dancehall, reggae, dub, ska och annan populär dansbandskultur på Uppsala reggaefestival. För där ”pågår lite vad som helst”, tycker KD som 2008 lierade sig med Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige för att försöka få stopp på dansandet och stänga ner ”tältlägret”.
Det är tydligen skillnad på dans och dans.