En uppsjö av organisationer erbjuder i dag makthavare och journalister sin expertis om allt från demokratiseringsprocesser till internationell terrorism. Få har varit lika framgångsrika som International Crisis Group, ICG, med bas i Washington och Bryssel. Dess rapporter citeras troligen oftare än någon annan internationell tankesmedja, och organisationen har bättre än många andra lyckats skapa en aura av opartiskhet och fredsiver.

FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan har rentav beskrivit ICG som ”samvetets globala röst” och ”en genuin kraft för fred”. Organisationen torde vara den enda tankesmedja som uppges ha varit kandidat till fredspriset.

När den globala eliten hyllar ett fenomen finns det goda skäl att granska det närmare, vilket är just vad Tom Hazeldine gör i senaste numret av New Left Review. Där kartlägger han ICG:s historia, från grundandet i början av 90-talet under krigen i det forna Jugoslavien till våra dagars ”krig mot terrorismen”. Hazeldines slutsats är att ICG är långt mer hökaktigt än man ger sken av.

Med en styrelse av neokonservativa säkerhetspolitiska experter och före detta militärer är det inte förvånande att ICG konsekvent försvarat varje tänkbar militär insats, med eller utan FN-mandat.

Under Natos bombningar i Jugoslavien 1999 gick man rentav längre än politikerna och förespråkade en markinvasion av Serbien. I fredens namn. Efter attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 fattade man snabbt galoppen och etablerade nya kontor i Pakistan och Mellanöstern. ”Kriget mot terrorismen” blev en lukrativ affär; på några år mångdubblade organisationens sin budget och skaffade sig en nästan global närvaro.

ICG har varit ledande i att etablera principen om ”plikten att skydda” som överordnad folkrätten. Men för dess analytiker betyder ”det internationella samfundet” inte FN. Istället tycks det vara mer eller mindre synonymt med Nato, vars medlemsstater också råkar stå för nästan hälften av den ”oberoende” organisationens årliga budget på 16 miljoner dollar.

Man kunde ha ryckt på axlarna åt allt detta, om det inte vore för att såväl Financial Times som självaste BBC okritiskt hyllat ICG:s ”mästerliga” och ”grundläggande” research. Organisationens framgångssaga säger därmed en del om utrikesjournalistikens dystra tillstånd. Bara redaktioner som helt köper Natos världsbild kan uppfatta ICG som ”oberoende”, menar Tom Hazeldine.

I själva verket är nog det största problemet inte att ICG:s rapporter citeras flitigt, utan när de inte gör det. För tillfälligt utsända eller frilansande journalister som i snabb takt ersätter fasta korrespondenter har tankesmedjornas välformulerade och fotnotstäta rapporter blivit en genväg till bakgrundskunskap. Med den senaste rapporten i bagaget kan en journalist skriva en snabbanalys av situationen i vilket land som helst redan på flygplanet – eller varför inte hemifrån skrivbordet?

Förklaringen till ICG:s och liknande organisationers framgångar är alltså lika enkel som nedslående: för såväl kommersiella som statsfinansierade mediedrakar erbjuder de ett enkelt sätt att pressa kostnaderna genom att ersätta verklig rapportering med referat av färdigförpackade analyser – förment objektiva men ofta statsfinansierade och ideologiskt färgade.

Välkommen, sköna nya värld.