Berätta om projektet, hur är det utformat?

– Det vi planerar, och i viss mån har påbörjat med volontärer, är att invandrarungdomar som går i en förberedande gymnasieklass ska få delta i olika aktivitetsgrupper. Vi har börjat kontakta olika föreningar och tanken är sedan att vi ska besöka till exempel en salsakurs eller andra sociala nätverk där de får berätta vad de gör. Hittills har vi fått ett positivt bemötande både från de föreningar som vi har kontaktat och gymnasieskolorna.

Varför har ni startat det här projektet?

– Vi arbetar drogförebyggande och med missbruk och kriminalitet och vet att det finns en riskzon hos personer som saknar ett socialt nätverk. Och vi vet att föreningslivet är bra på att bygga upp det där nätverket. Å ena sidan vill vi hjälpa ungdomarna att hitta sociala aktiviteter men vi vill också arbeta för att förebygga så att de inte hamnar i ett drogmissbruk. Och genom det här projektet så kanske vi ser till att en och annan inte hamnar där.

Hur kommer det sig att ni riktar er till nyanlända invandrarungdomar?

– Det vi har sett i undersökningar är att det tunga missbruket har ökat i den här målgruppen. Och det handlar inte om något kulturellt utan en faktor som stärker problemet är oftast fattigdom, utanförskap och avsaknad av ett socialt nätverk. Tanken är att det här ska motivera personerna att aktivera sig och hitta någonting som de tycker är kul genom en stor blandning av aktiviteter.

Vad arbetar ni annars med inom förbundet, förutom det här projektet?

– Vi arbetar både med avvänjning och att hitta metoder för att kunna leva ett vanligt liv och komma ifrån drogmissbruket. Vi har bland annat rådgivning för anhöriga till kriminella eller missbrukare. Vi har också jourverksamhet dit man kan ringa om man har några frågor eller misstänker att ens barn eller anhörig använder droger. Föräldrar är oftast rädda att prata med andra föräldrar eller myndigheter och många kan tycka att det känns lättare att vända sig till en frivilligorganisation. Vi arbetar också förebyggande och föreläser bland annat i skolor.

Hur tycker du att stödet för den här gruppen och den här typen av problematik, ser ut i samhället?

– Jag tycker inte att det finns något stöd alls och det är någonting som inte alls syns eller diskuteras. Det är synd eftersom det är ett stort problem och eftersom de som det handlar om oftast är väldigt ensamma. Man pratar helt enkelt för lite om det och jag känner att frågan bör diskuteras mer, inte minst från politiskt håll.