Sedan jag slutade grundskolan har jag påbörjat åtskilliga utbildningar och haft flera jobb. Ofta har det inte fungerat i längden. I vissa perioder har jag stått utan både arbete och annan sysselsättning. Jag har varit inskriven på Arbetsförmedlingen men haft handläggare som tyckt att mina problem varit för stora och därför inte hjälpt mig.

När jag varit utan arbete har självkänslan vad gäller arbetsförmåga körts i botten totalt. Att vara beroende av Försäkringskassan eller Socialtjänsten är aldrig kul, speciellt inte om man vill jobba och vara oberoende.

Kanske hade vägen in i arbetslivet inte behövt bli lika krokig om jag fått rätt stöd under uppväxt och tidigt vuxenliv. Visst upptäcktes det redan i skolan att jag hade särskilda behov. Jag tog mycket plats och betraktades som ett problembarn. Ingen visste hur detta skulle hanteras och jag blev utanför. I dag finns det kunskap om hur man underlättar för barn med ADHD, men det gäller att få ut den i skolorna. Börjar man redan där är mycket vunnet.

Själv önskar jag att jag tidigt i livet fått hjälp att förstå min problematik . Men inte bara det. Mycket hade varit enklare om jag också fått stöd i att utveckla mina tillgångar.

För i mitt fall innebär ADHD och mina andra diagnoser inte bara att jag ofta kastar mig in i saker utan att tänka efter, att jag har svårt att förstå ironi och socialt samspel eller att jag blir missförstådd och känner mig utanför. Mina speciella egenskaper kan också vara bra i många sammanhang.

Jag är till exempel väldigt social, rak och ärlig. Om någon behöver hjälp engagerar jag mig genast. Men jag kan också bli överengagerad och tappa koll på vad som är viktigt prioriteringsmässigt. Därför är det viktigt att arbeta utifrån tydliga ramar. Jag behöver struktur, planering, handledning och klara arbetsinstruktioner. Får jag det kan jag använda mig av mina styrkor. Jag är envis, gillar att lösa problem och kan ta mig an uppgifter med mycket fokus och energi.

På min nuvarande arbetsplats Inre rum är vi flera medarbetare med neuropsykiatriska eller psykiatriska diagnoser. Vi har olika behov, ibland vitt skilda. Men eftersom vi är öppna med vår problematik och lär varandra vilka förutsättningar vi behöver så funkar det ofta ganska bra.

Alla måste vi som individer anpassa oss till samhället. Men samhället kan också anpassas så att fler människor får plats i gemenskapen. En väg dit är kunskap, en annan tolerans för olikheter.

Om handläggare på olika myndigheter får bättre kunskap om olika diagnoser kan en del utanförskap motverkas. Även allmänheten är viktig när det gäller att skapa ett samhälle tillgängligt för fler. Det dagliga bemötandet, att bli sedd som människa, påverkar mycket. Och där kan alla göra skillnad, både du och jag, med eller utan diagnos.