Brottet ligger i betraktarens ögon
Analys: När Uppsalabon, seriesamlaren och översättaren Simon Lundström dömdes för att ha innehaft serieteckningar av nakna barn öppnade det upp för en oväntad men nödvändig debatt om vad det är vi vill kriminalisera. Men det är inte många politiker som vill ha en åsikt.
Barnpornografin har de senaste veckorna blivit årets mest oväntade politiska fråga – tyvärr lär den dock vara ett minne blott när valet avgörs den 19 september. Seriesamlaren och översättaren Simon Lundström dömdes av Uppsala tingsrätt till dagsböter för att ha innehaft tecknade mangabilder på nakna barn. Eftersom det sedan den första juli är brottsligt att ens titta på barnpornografiska bilder om det sker med uppsåt, har inga journalister eller någon annan kunnat titta på Simon Lundströms bilder utan att själva begå ett brott. Enligt honom själv är det dock endast ett fåtal där karaktären är involverade i någon sexuell akt, i de allra flesta står de bara rakt upp och ned.
Domen väckte genast reaktioner på kultursidor och bland internetdebattörer som undrade hur det var möjligt att begå ett barnpornografiskt brott utan att något barn hade blivit utnyttjat. Det väckte även farhågor bland seriesamlare och allmänhet om inte även de hade något barnpornografiskt material i bokhyllan där hemma. Särskilt om de skulle ha något mangaalbum stående vore det riskabelt, eftersom de flesta karaktärerna är avbildade med stora ögon och små näsor på ett sätt som gör att de ser väldigt unga ut.
Men bland politikerna är det ingen förutom Piratpartiet som vill ta i debatten, och där blev det genast fel när partiledaren Rick Falkvinge gjorde en pudel när han deklarerade att partiet inte alls ville legalisera barnpornografi – dagen efter att han i ekot deklarerat att det var precis det som var innebörden av Piratpartiets valmanifest.
Problemet är att ämnet är så känsligt att ingen vill ta i det med tång. Både justitieminister Beatrice Ask (M) och Mehmet Kaplan (MP) som sitter i justitieutskottet uttalade sig positiva om domen, och justitieministern försvarade lagen med att konstatera ”om man använder eller utnyttjar barn och serverar det i form av tecknade bilder så kan det vara kränkande.”
Fallet med Simon Lundberg visar dock med all önskvärd tydlighet att något är fel med lagen, men med farhågor att bli stämplade som barnporrsivrare sex veckor innan valet kommer ingen att våga lyfta frågan om vad det är vi försöker kriminalisera. Är det människor som utnyttjar levande barn för att begå verkliga övergrepp, eller är det kulturintresserade som tittar på teckningar och målningar av nakna minderåriga?
Enligt lagen finns det ett undantag för bilder som har ett konstnärligt värde, men endast för dem som själv målar. Detta öppnar för en mycket märklig tolkning om vad kultur innebär – att skapa ett verk själv är tillåtet, men någon som betraktar det ska anses som en brottsling.
