Utdrag ur Andrzej Tichys Fält – del 2 av 8
Landet Runt – I väntan på Malmö Fria publicerar utdrag ur Andrzej Tichys roman Fält som sommarföljetong. Läs andra delen här!
Nadir (Nadia)
Gulblekt gräs genomtränger den spegelblanka vattenytan i en fördämning som bildats intill flodmynningen. En torr hetta härskar på land, havet avgränsas med en skarp linje, i ständig rörelse. Stenar, små som stora, rör sig omärkbart intill denna linje och deras saltvattendränkta yttre reflekterar solstrålar lika skarpa som den till synes brutala skillnaden mellan hav och land. I hettan avdunstar vattnet och lämnar efter sig ett lager puderfint salt. Nadir lyfter handen med de tatuerade fingrarna för att skugga ansiktet. Hans små ögon tar in en ankommande grupp människor. En familj, gissar han. Moder, fader, två barn. Ett av barnen gråter i sin moders famn, det andra går tyst, håller fadern i hand. De har solen i ryggen, ändå kisar de, förmodligen på grund av det damm som de själva rör upp på den torra grusstigen. Fadern har ett hårt ansikte och det mjukas inte upp när han tilltalar Nadir.
”Vi har åtta”, säger fadern med ena handen i fickan på sin kavaj och det tysta barnets hand i den andra. Nadir viftar bort damm från sitt ansikte med en väldig handflata, skakar på huvudet.
”Ni är fyra stycken. Det blir sextontusen. Barnen räknas, det vet ni.”
Nadir ser ner på dem, huvudet högre än fadern, som i sin tur är huvudet högre än modern. Hon vaggar fortfarande barnet i famnen trots att det nu slutat gråta. Istället följer barnet Nadirs händer med blicken, fram och tillbaka, fram och tillbaka, på ett sätt som får det att se obegåvat ut. Varken modern eller fadern besvarar Nadirs yttrande, hon ser oavvänt ner i marken medan han ser upp på Nadir, hårdheten kvar i ansiktet. I några sekunder förblir de orörliga och tysta. Nadir har slutat svänga sin väldiga handflata framför sig och det enfaldiga barnet fäster blicken på hans ansikte istället. Stoftet lägger sig omkring dem. Nadir ser på dem en och en, möter barnets blick.
”Vi har bara åtta”, säger fadern.
”Du sa det, ja.” Nadir vänder sin uppmärksamhet mot det hårda ansiktet. Med sävlig tyngd slår han ut med armarna. ”lämna de små då”, säger han. Och sedan, med ett leende som skulle kunna tolkas som illvilligt: ”Vem vet? Kanske de klarar sig. Ni har väl hört: Herrens vägar ...”
Återigen blir det tyst. Så vänder fadern sitt hårda ansikte mot modern. Hon släpper inte marken med blicken förrän han uttalar hennes namn. Då ser hon på honom, sedan på Nadir. Hon vänder sig om utan att yttra ett ord och går ner för samma stig som de kom på. Fadern följer henne. En bit bort lägger hon ner barnet och fadern släpper det tysta barnets hand. De ser ut att be en bön innan de lämnar barnen vid sidan av stigen och återvänder till havskanten. Nadir sträcker ut handen. Fadern tar fram en rulle nötta sedlar och lägger dem i den väldiga handflatan. Nadir granskar rullen hastigt.
”Kom, ni kan stiga upp”, säger han sedan. De kliver ut i vattnet och upp i båten, Nadir efter dem. När de satt sig ner plockar han fram två pappersark ur ett skrin. Han räcker dem dessa ark tillsammans med en bläckpenna.
”Skriv på här, längst ner.”
Han startar motorn och båten lämnar havsstranden, först långsamt, sedan kraftigt accelererande. I fören sitter fadern och modern, en bit ifrån varandra, i aktern Nadir med en näve på båtens roder. De båda barnen – det ena enfaldigt, det andra stumt – sitter intill grusstigen och ser sina föräldrar bli mindre och mindre tills havet sväljer dem alldeles.
Det enfaldiga barnet kommer inte att klara sig. Det kommer att uppfatta världen som ogenomtränglig, ofattbar och obehaglig. Ingen kommer att finnas till hands för att lära det att tolka denna värld annorlunda, ingen kommer att översätta det kalla till något varmare. Informationen som det dumma huvudet registrerar kommer aldrig att stanna därinne. Världen kommer i sin tur att uppfatta barnet som retfullt sårbart och rentav finna dess stora, aningslösa ögon våldsamt provocerande.Världen kommer att agera i enlighet med detta. Av den enorma mångfald gåvor som livet har att erbjuda blir döden den enda gåva det ömkansvärda spädbarnet förmår att ta emot.
Det barn vi hittills känt som det stumma kommer däremot överleva denna första prövotid och till och med förlora sin stumhet på vägen. Dess nya, mer passande, namn blir Nadir, ett namn som barnet olyckligt nog delar med sina föräldrars skarprättare och sålunda även den som indirekt bär ansvaret för dess syskons alldeles för tidiga död.
Du är detta barn. Du är Nadir.
Du förstår så småningom att det inte var meningen att det skulle bli som det blev, att ditt sätt att vara inte är det bästa av sätt att vara. Men du förstår även att det inte finns något du kan göra. Och du förstår att det inte finns något öde och att det inte finns någon slump. Allt som finns är tid. Det verkar enkelt. Tid är rörelse och du dras med i den rörelsen, du underkastar dig förflyttningarna, de stora, de små. Varje ögonblick består av oräkneligt många förflyttningar, inom dig och bortom dig, i rummet och bortom det, på alla plan.
På ett av barnhemmen har du en kompis som heter Üli. Üli ser mongoloid ut, men det är han inte, han är fullt normal även om ingen verkar förstå det. Fröknarna tycker inte att han pratar tillräckligt bra, de ordnar så att han får gå till en talpedagog. Där får han läsa högt ur barnböcker, sådana som har en bild och en mening i stor stil på varje sida. Talpedagogen artikulerar väl men har dålig andedräkt. Üli får lära sig att använda både tunga och läppar när han pratar. Och att han måste komma ihåg att svälja sin saliv med jämna mellanrum, så att den inte kletar ner orden eller rinner utmed hakan och bildar små bubblor i mungipan när han pratar. Talpedagogen förklarar för Üli att man ser ut som en idiot om man inte kan sköta sin mun ordentligt, och hon frågar honom om han vill se ut som en idiot. Det vill han inte, så han fortsätter att läsa de infantila meningarna och sörpla i sig sitt spott. Ändå ser han ut som en idiot och blir behandlad som en sådan. Inte förrän långt senare börjar folk behandla honom annorlunda, när han kan uttrycka sig i skrift och algebra, när symbolernas tusenåriga vishet är med honom; när hans ansiktsuttryck inte längre svärtar ner det han försöker förmedla. Men även då händer det, där han sitter böjd över något intrikat problem, att han i sin djupa koncentration glömmer bort att svälja saliven. Den samlas bakom underläppen och svämmar snart över. En förvånansvärt töjbar sträng letar sig ner mot tangentbordet eller pappret under honom, gör några pendelliknande rörelser för att slutligen brista. Inte förrän då lägger han märke till vad han har i munnen, och nu sätter han igång hela maskineriet, sörplar i sig och sväljer det mesta samtidigt som ögonen skannar rummet för att se om någon bevittnat det genanta ögonblicket. Ingen har sett det, och allra minst du, för vid det här laget umgås du inte längre med Üli, ni minns knappt varandra. Så länge ni umgås är Üli idiot och du hans vän. Sedan flyttar du omkring, eller blir omplacerad – beroende på hur man föredrar att förklara världen – och det är ingenting mer med det. Under tiden lär du dig läsa och du lär dig arbeta och leka. Du lär dig stjäla, spela kort och simma, du lär dig allt som man bör lära sig för att inte förgås helt och hållet.
Jag kan föreställa mig hur minimala snöflingor singlar ner mot ett grått hus vid en fyrfilig korsning. Jag kan se att denna korsning för tillfället är avstängd i alla riktningar. Till och med gångtunnlarna som går under vägen är avspärrade – på grund av oroligheterna, föreställer jag mig. Jag ser de färgade plastbanden som dragits tvärsöver stentrapporna, från det ena handräcket till det andra eller tvärsöver vägen mellan två lyktstolpar. Jag kan se att trafikljusen inte anpassats till situationen, enträget fortsätter de att växla från grönt till gult till rött till gult till grönt och så vidare, trots att varken gångtrafikanter, bilar eller andra fordon trafikerar vägarna. Jo förresten, de bepansrade polisfordonen, de trafikerar vägarna, men de använder sig av vägen så som de finner nödvändigt, vilket innebär att de inte ägnar vare sig trafikljus, heldragna linjer eller trafikriktning någon uppmärksamhet. Jag tänker mig att det inuti det grå huset pågår en mängd aktiviteter, varav somliga säkerligen är kopplade till det som händer där utanför och i synnerhet det faktum att säkerhetsstyrkorna trängt ihop en grupp människor – med hjälp av gas, vatten, batonger, hundar och inte minst hot om grövre våldshandlingar med dödlig utgång – i trappan som leder ner till tunnelbanan, även denna för tillfället avstängd och igenbommad. Men ingen av dessa tänkbara aktiviteter är synliga utifrån för mig som granskar fasaden. Jag kan se att samtliga fönster, ungefär femtio per sida, har gardiner eller persienner eller vad man nu har att tillgå, som dragits för, dragits ner och dragits ihop. Om jag granskar byggnaden särskilt noggrant så ska jag kunna urskilja ett halvt ansikte här och ett öga där, bakom jalusierna eller i en smal glipa mellan gardin och vägg, försiktigt kikande, uppfyllda av en känsla som består av lika delar skräck och förtjusning, då de kan identifiera sig både med makten och med den trängda populasen – antar jag. Den smutsiga trappan som leder ner till tunnelbanan är fylld av människor, det ser jag. Det ser de som kikar fram bakom gardinerna eller jalusierna och det ser även säkerhetsstyrkorna. Jag, och de, ser en grupp till synes uppretade människor, som trots sina grova vinterjackor, halsdukar och stickade mössor står och hackar tänder. De har stått där i ett par tre timmar nu, med röda näsor och röda öronsnibbar, och de som glömt vantarna hemma börjar säkerligen förlora känseln i fingrarna.
Några timmar senare på en annan plats exploderar oroligheterna. Polisen skjuter tårgas och mobben svarar med stenar, molotovcocktails och i enstaka fall hagelskott. En polisman blir trängd av ett tiotal ungdomar. Han tar fram sitt tjänstevapen, men vet inte vem han ska sikta på. Istället får han ett järnrör över vänstra knäet, varefter han faller till marken och avlossar ett skott på måfå. Det träffar en pojke som tappar den sten han håller i handen. Sedan tar någon av polismannens hjälm, någon annan ställer sig på hans hand, den med pistolen, någon sparkar honom över munnen och hakan, en tredje tar pistolen och skjuter honom i bröstet med tre skott. Kulorna sliter sönder kroppen. Det låter pang!, pang!, (kort paus), pang! (Skulle det förändra något om det lät pang!, (kort paus), pang!, pang! istället? Skulle det säga något om något?) Nu har polismannens kamrater upptäckt att han saknas, de vänder om och får syn på den lilla gruppen unga män (och pojkar) som står och hänger över något. De formerar sig, med dragna vapen, närmar sig, skriker något åt gruppen som skingras snabbt. Men inte utan att två kan fångas in. När poliserna upptäcker att deras kamrat har dödats ser de sig om efter kameror och journalister. Inget sådant finns, det är bara jag som observerar och jag syns inte, det är mörkt och sådana här händelser äger rum överallt i natt. De två ynglingarna ställs mot en vägg och överöses med slag tills de faller till marken, livlösa. Men det slutar inte där för vissa vill inte sluta, de fortsätter och fortsätter trots att det är lönlöst. Borde jag ingripa? Det är lätt att ställa frågan nu. När det är för sent och jag har tre lik på halsen. Jag skulle ha tänkt på det tidigare, medan det fortfarande fanns något att förlora, när jag kunde riskera ett eller annat. Nu finns ingenting kvar, liken är bortforslade, bränderna är släckta; polisbilarna, brandbilarna, ambulanserna – alla har de kört iväg. Folkmassan har gått hem, de ligger i sina sängar, de har värme under täcket, där huden möter tyget, allt pulserar på rätt sätt, de andas regelbundet och drömmer sina fåfänga drömmar som vanligt.
Sedan föreställer jag mig hur du står längst upp på trappan, med ryggen mot folkmassan och ansiktet mot gatan, mot kravallpoliserna och deras gläfsande schäfrar. En ung kvinna bredvid dig skriker ut förolämpningar mot poliserna som tålmodigt står stilla på rad, hållande antingen skällande hund i koppel eller stor ge- nomskinlig sköld med POLIS tryckt i feta versaler. Nu tilltar skriken från folkhopen, i mängd och ljudstyrka, någon kastar en grönsak eller frukt av något slag, den seglar över ditt huvud och träffar en polismans sköld. Han ler nervöst, påtagligt tacksam för projektilens harmlösa art. Plötsligt blir det tyst bakom dig, tystnaden varar i ett par sekunder för att följas av ett upphetsat kacklande. Du vänder dig om och ser folkhopen tunnas ut längst ner i trappan, en efter en försvinner de in i ett hål som någon lyckats få upp i de stora plåtjalusierna. Din redan höga puls stiger ytterligare. Det slår dig att du kommer att vara en av de sista som passerar hålet, om du nu ska ge dig på att försöka ens, allt beror på hur poliserna reagerar på att folk flyr ner i den avspärrade tunnelbanan. De har inte märkt något än. Du synar dem, försöker urskilja vem av dem som för befäl. Nu. Nu har de sett det. De ropar till varandra, pekar med batonger och händer. Där är befälet, med allas blickar på sig, han har en telefon i handen, pratar, nickar. Du tittar ner mot hålet, folk fortsätter att kliva igenom det, trappan är halvtom nu, alla rör sig neråt. Ser på befälet igen. Inget nytt, han pratar fortfarande, nickar. Du börjar otåligt röra på dig. Det är kallare omkring dig nu när värmen från folkhopen försvunnit, du drar ner din mössa över öronen och tänker att du, om de skulle storma trappan, ska lägga dig på marken och kura ihop dig. Skydda huvudet framför allt. Hjärnan. Slag mot hjärnan är värst, tänker du. Du försöker andas lugnare. Befälet har nu lyft en hand, han ser på ett underbefäl, signalerar något. Skakar på huvudet, avvakta? Du spänner dig, går ett par trappsteg ner, trängs med de andra. Nu är det snart din tur att trycka dig igenom hålet i plåten, folk skriker snabbare, kom igen, snabbare, i mun på varandra. Och nu, snart. Nu är det du som ska låta dig sväljas av tunnelbanesystemets ringlande kulvertar.
Dina föräldrar hade tagit sig fram till fots genom den ödelagda staden och de ödsliga fälten på landsbygden, turats om att bära det enfaldiga. Det tog dem tre dagar och tre nätter, precis som i sagorna.Varje kväll, strax före skymningen, slog de läger, plockade fram skavet och brödet för att äta under spänd tystnad, även barnen var tysta och tog emot sina ransoner utan att protestera eller kräva mer. Sedan bad de tillsammans medan barnen somnade. Själva sov de väldigt lite, natten och dess mörker var full av slumrande fientlighet och skräcken lämnade dem sällan längre än korta ögonblick, då de försökte låta bli att minnas, då de försökte låta bli att försöka förstå. Men det var en reflex som inte lät sig kopplas bort. De gick igenom det gång på gång, varje omtagning bjöd på nya tolkningsmöjligheter; vad hade hänt, på vilket sätt, på vilka platser och i vilken ordning. De skapade orsakssammanhang och försökte sätta ihop alla lösa detaljer till en homogen enhet av visshet. Ett slags massiv förståelse, förnimbar med alla sinnen. En ask att hålla i händerna, känna doften och höra ljudet av. De ville se när den öppnades upp, gångjärnen viskande, en inverterad Pandoras ask som vid öppnandet skulle sprida insikt och ödmjukhet. Tryggt, ljuvligt, vackert, mjukt, behagligt. Andra natten tog deras mat slut och förtvivlan började ta över. De fortsatte gå. Tidigt om morgonen, sista dagen, fylldes deras inre, i varje fall de vuxnas då de förstod innebörden av det hela, av en känsla som i sammanhanget kunde beskrivas som positiv, men som i övrigt hade väldigt lite gemensamt med andra positiva känslor, som till exempel glädje. Detta var stunden då de nådde målet för tredagarsvandringen, detta var stunden då de först kunde skymta hamnen, sedan havet och slutligen den grove Nadir, vars hårdhjärtade handling skulle förvandla dem till stoft i denna bedrövliga berättelse. Precis som i verkligheten.
<h2>Författaren Andrzej Tichy (f. 1978, Prag) är bosatt i Malmö. Han
debuterande med Sex liter luft (2005). Fält (2008) är hans andra roman.
Utdrag ur romanen Fält publiceras som sommarföljetong i Landet Runt – I
väntan på Malmö Fria och på Frias webb med tillstånd av författaren.</h2>
