Nadia

Ett enkelt köksbord i lackat ljust trä står framför ett fönster vars övre del döljs av ljusa gardiner. Ovanför bordet hänger en justerbar vit metallampa. Bordet saknar duk och är dukat för fyra personer; gafflar, knivar, tallrikar och dricksglas.

Tallrikarna står inte som brukligt med den konkava sidan uppåt, utan uppochner, med de konvexa ytorna uppåt. På samma sätt är glasen placerade uppochner så att de omöjligen kan fyllas med vätska. På de bleka väggarna hänger tavlor, mestadels inramade fotografier eller affischer, föreställande disiga landskap, solnedgångar och vattenfall som bryter solljus och skapar lockande färgspektra. Alla dessa tavlor hänger uppochner så att himlen i dem bildar den grund över vilken marken eller vattnet svävar. Ovanför dörren hänger ett mindre krucifix i trä, också detta uppochner så att blodet i Jesus sargade kropp rinner ner i hans huvud och förmodligen ut ur det via de otaliga sticksår som törnkronan orsakat. Bilden är helt tom på människor, inte ens jag finns i den.
Så var det naturligtvis inte i verkligheten. Tvärtom – denna bild har sitt ursprung i ett möte mellan ett antal människor, av vilka jag var en. Jag var fem eller sex eller sju år gammal och bodde, tillsammans med mina föräldrar och min bror, i en lägenhet i utkanten av Malmö. En eftermiddag satt jag vid bordet i köket och väntade på middagen, när en för mig okänd vän till mina föräldrar, en man i trettioårsåldern, kom på besök. Trots min ringa ålder och trots att mina föräldrar erbjöd honom en plats vid vårt bord kunde jag uppfatta att hans närvaro inte var önskad. Jag vet inte vem av mina föräldrar som stod honom närmast, de talade båda med honom, tilltalade honom vid namn. Han hade tagit av sig sina skor, men inte jackan, och gick omkring i vår lägenhet. Han bar ett avmagrat ansikte, med stela ögon och fläckade tänder som stack fram bakom ett varmt men en aning närgånget leende. Av någon anledning minns jag också att han bar ljust bruna strumpor, tunna, jag minns att de liknade de billiga nylonstrumpor min mamma an- vände. Kanske lade jag märke till dem då jag av rädsla för att möta denna obehagliga figurs blick stirrade ner i marken på det sätt som barn, men även vissa vuxna, kan göra när de önskar bli lämnade ifred men saknar modet att säga ifrån. Min ovilja att se vår gäst i ögonen minskade naturligtvis inte hans intresse för mig.
”Lilla flicka”, sa han, ”är vi lite blyga idag?”
Han rörde vid min kind, vilket fick mig att ofrivilligt rygga tillbaka. Sedan pratade de om saker som jag inte förstod medan jag väntade på maten. När besticken lades på bordet började han omedelbart fingra på dem, föra in kniven mellan gaffelns piggar, skära fram och tillbaka, under det att han pratade med mina föräldrar och skrattade hjärtligt. Några gånger såg han på mig en stund innan han blinkade med ena ögat och log sitt leende. Sedan kom tallrikarna, och glasen. Nästan genast vände han sin tallrik uppochner, och sedan sitt glas. Jag såg vad han gjorde från andra sidan bordet och häpnade. Jag såg på mina föräldrar som också de märkt vad han hade för sig, men de vägrade kommentera eller på något annat sätt reagera på hans orimliga handling. Jag önskade att min bror som var borta vid tillfället vore där för att hjälpa mig hantera den egendomliga situationen. Gästen fortsatte samtala med mina föräldrar, skratta och såga i gaffeln med kniven. Plötsligt fick han syn på tallriken mitt emot sig. Han lade ner kniv och gaffel, lutade sig över bordet och vände på den. Sedan den tredje och den fjärde, sedan glasen. Och nu – äntligen, tänkte jag – fick min mamma nog. Hon sa till honom att sluta fåna sig och vände tillbaka alla tallrikar utom den som var placerad framför honom.
”Någon måtta får det vara”, sa hon.
Gästen skrattade. Och så fort hon inte tittade vände han på dem ännu en gång. Och glasen. Nu började jag uppfatta situationen som hotfull. Gästen sågade i sin gaffel, jag satt stilla och tyst, mamma vände på tallrikarna, pappa vände på glasen, gästen blinkade med ena ögat och vände på tallrikarna, gästen log och vände på glasen. Gästen reste sig och gick fram till ett inramat fotografi som hängde på väggen. Han såg på mig med en blick som jag var oförmögen att tolka och vände på tavlan. Sedan en till och ännu en. Mina föräldrar sa åt honom att nu räcker det definitivt, vi måste få äta vår middag. Då tog han tag i en av stolarna, i lackat ljust trä, ställde den i dörröppningen och klättrade upp. Han vände uppochner på krucifixet! Mamma skrek. Pappa höjde rösten. Gästen fnittrade. Jag såg ner i golvet, såg deras strumpor och kände mig yr. Till slut fick de ner honom från stolen och pappa skuffade in honom i sovrummet medan mamma och jag åt vår middag under tystnad. Så gick det till.
Men frågan är om något av detta verkligen ägt rum. När jag tog upp det med min pappa, många år senare, förstod han inte vad jag pratade om. Påstod han i alla fall. Men sedan, efter en stunds stirrande ut i luften med benen i kors och underläppen utsträckt som en tunga, sa han sig minnas. Gästen måste ha varit Ivan, en psykiskt sjuk och knarkande vän till honom. Detta förklarade till synes en del. Men inte allt. När vi pratade om detta satt vi i pappas kök, inte samma kök som tidigare men med samma krucifix hängande över dörröppningen. Pappa såg upp på det och sa:
”Man kan inte hänga det uppochner.”
Och vid närmare undersökning visade sig detta stämma, det gick inte. längst upp på krucifixet, ovanför den minimala INRI-tavlan, satt en liten hake som man krokade fast i en svart spik i väggen. En sådan hake fanns inte på nedre delen av korset. Följaktligen var det omöjligt att i en handvändning vända uppochner på judarnas konung så som Ivan gjorde i mitt minne.Tavlorna då? Tyvärr fanns de inte längre kvar i mina föräldrars ägo så att vi kunde utreda saken. Var minnet en fantasi som min hjärna konstruerat utan förankring i verkligheten? Det mesta tydde på att det var så det låg till, men jag hade ändå svårt att släppa det. Jag mindes det så klart, så detaljerat. Bordet, gardinerna, Ivans fläckade tänder och hans tunna strumpor. Sågandet i gaffeln med kniven. Det var inte händelsen i sig som fängslade mig, det vill säga det faktum att det hade hänt (om det nu hade hänt), utan det var framför allt den skärpa med vilken dessa detaljer gav sig till känna som gjorde mig oförmögen att släppa saken.Vi borde kanske ta och kontakta Ivan så att han kunde hjälpa oss i frågan, sa jag halvt på skämt till min pappa. Det går inte, svarade han, och berättade att Ivan var död sedan ett par år tillbaka. Han hade kastat sig ner från en balkong på nionde våningen. Sedan berättade pappa något som skulle förändra min bild av honom för alltid och samtidigt sätta igång en ohanterlig process inom mig. Det lät i det närmaste så här:
”Du förstår, jag och Ivan stod varandra ganska nära. Han hade en väninna, Ioana. Hon var inte sjuk, som han var, men knarkade också från och till. Nu drack jag mest, men jag var väl ingen ängel heller när det gällde andra ... grejer, så att säga. När Ivan tog livet av sig drack jag med Ioana för att dämpa hennes sorg. Så vi satt i hennes lägenhet i två tre dagar, och sen kom begravningen, vi var där, fulla, vi grät. Sen efter det gick vi hem till henne och somnade på soffan. Plötsligt vaknade jag av att Ioana satt på bordet framför mig och skrek mitt namn. Vi måste ta tillbaka honom, skrek hon. Vi måste. Detta var mitt i natten. Jag lyckades lugna ner henne, hon fick mer att dricka, nåt piller också. Men hon slutade inte. Vi måste ha honom, de har eldat upp honom, de har dödat honom, sa hon. Såna saker. Hon ville cykla bort till kyrkogården och gräva upp honom. Förstår du? Jag vägrade först, det var ju löjligt, jag tyckte att vi skulle låta honom vila i frid, du vet, jag föreställde mig att han verkligen hade fått frid, en ro som han aldrig haft i livet. Men så efter några glas, och Ioanas envisa ältande, så gav jag med mig ...”
Här gjorde pappa en paus. Ett kort ögonblick såg han mig i ögonen, för att sedan sänka blicken. Jag hade aldrig sett honom sådan, trots att det inte var första gången som han delgav mig mindre smickrande episoder ur sitt förflutna. Det här var något nytt. Han reste sig och hällde upp ett glas vatten. Jag satt tyst och tittade på honom med en känsla liknande den jag haft som barn, där i det andra köket, när Ivan vänt uppochner på allting. Jag såg på pappas strumpor. De var svarta. Slitna, men ännu utan hål. Han satte sig åter vid bordet och fortsatte:
”Så vi cyklade bort till kyrkogården, i det tillståndet, det var löjligt, vi ramlade ihop i en hög på gatan flera gånger. Jag minns att jag höll en flaska i handen, den krossades i min hand när jag ramlade, och jag skar upp ett sår i handen. Det blödde och Ioana tog tag i min hand och slickade bort det mesta av blodet. Jag lät henne göra det. Sen kom vi till slut fram till kyrkogården, letade upp den här platsen där han skulle ligga. Vi hittade en skopa och nån sorts bräda som vi grävde med. Vi grävde länge, tog några pauser. Sen ... låg den lilla urnan där i jorden. Ioana lyfte upp den och höll i den en lång stund samtidigt som hon pratade osammanhängande – helt obegripliga ramsor om Gud och anden, kroppen och allt sånt. Jag fattade inte, jag var så trött ... Jag var inte mig själv ... Sen öppnade hon urnan och så sa hon att vi måste äta askan. Och innan jag hann hindra henne så hade hon doppat tungan i stoftet. Sen räckte hon mig urnan och sa att jag måste. Du måste, sa hon. Du måste. Hon upprepade det om och om igen tills jag gjorde det. Jag doppade mina fingrar som fortfarande var blodiga i askan ... jag grät faktiskt och stoppade in dem i munnen och svalde ...”
När jag lämnade pappa den dagen var det med en känsla av att jag aldrig skulle förstå mig på honom. Och det skulle bli sista gången någonsin som jag gick till honom för att få hjälp med ett problem. Jag förstod att han inte satt på några som helst svar, att han aldrig skulle kunna förse mig med lösningar. Allt han kunde göra var att försvåra saker och ting, förlänga problemens rötter, förankra dem i ett större dunkel. Mitt eget mörker kunde jag leva med, men fogade man samman detta med hans så blev resultatet överväldigande. Vårt gemensamma mörker blev större och starkare än jag någonsin kunde bli. Jag fick känslan av att mitt liv var äldre än vad jag var; någon annan hade redan levt det före mig. Och inte ens nu kände jag att det var jag som levde det fullt ut. Snarare var det så att detta liv levde mig, och jag kunde inte annat än gå förlorad in i dess töcken.
Jag hade gått till min pappa med en bild av ett tomt kök med uppochnervända detaljer, en bild som jag funnit vagt oroande, i hopp om att undkomma denna oro. Istället fick jag en berättelse, och med den följde olust och rädsla. Inte nog med att bilden av det dukade bordet, tavlorna, strumporna och krucifixet fanns kvar inom mig, den var nu märkligare (hur skulle jag hantera det osäkra förhållandet mellan mitt minne och de faktiska förutsättningarna för dess förverkligande?), mörkare (hur skulle jag hantera namngivandet av gästen och redogörandet för hans sorgliga liv?) och framför allt: denna bild var sammanlänkad med en andra bild av mycket starkare och direkt frånstötande karaktär – den av min pappa sittande vid en uppgrävd grav på Östra Kyrkogården i Malmö. Det är mitt i natten, pappa är full och hög, nersmetad med blod och jord. Med tårfyllda ögon äter han askan av sin nyligen självmördade och kremerade kamrat, allt ackompanjerat av pseudoreligiösa mysticismer, yttrade av en än mer onykter kvinna som dessutom är den dödes före detta partner och som pappa, med all sannolikhet, hade en sexuell relation med – trots att han aldrig inkluderade detta i sin berättelse (förmodligen för att det aldrig varit lätt för honom att diskutera frågor av sexuell karaktär med mig). Och där sitter de nu. Det är mörkt omkring dem och mörkret omsluter hela Östra Kyrkogården. Väster om dess svarta träd och häckar ligger Scheelegatan tom och blänkande, den rör sig söderut och möter Amiralsgatan, också den tyst som om någon dödat den. Och där i korsningen, under nattbelysningen, ligger en krossad vodkaflaska med polsk etikett. Den fyrtiofemprocentiga spriten har bildat en liten pöl, och bredvid denna, mellan knottrorna i asfalten, levrar sig några milliliter av mitt smutsiga blod.