Jack (George Clooney) är en trött, medelålders lönnmördare utan mål och mening i livet. När ett uppdrag i snötäckta Dalarna (!) bokstavligt talat slår hål på kärleksillusionen med svenskan Ingrid flyr han till Italien för att hitta tillbaka till lugnet. Men tystnaden blir inte långvarig. Motvilligt åtar han sig ett nytt, sista uppdrag, samtidigt som han lever med förvissningen att ”svenskarna” kan dyka upp när som helst för att ”fixa” honom.

Det blir en utdragen lone ranger-vistelse, kryddad med pikanta möten med rekvisita som byprästen och bilmeckaren. Vidare leder ensamheten Jack till en bordell där han träffar vackra Clara (Violante Placido). De faller snart för varandra, men Jack har brutit mot paragraf ett i handboken – en uppdragsmördare ska inte odla några känslomässiga relationer. Vilket naturligtvis kommer att straffa sig.

Ja, det är lika klyschigt som det låter. Storyn är baserad på Martin Booths roman A very private gentleman från 1990, men adaptionen tycks ha fastnat i genrens storhetstid 1960-talet – åtminstone vad gäller kvinnosynen. För att kompensera för den otidsenliga ”snygga tjejer är bäst nakna”-logiken har man slängt in ett mer ”modernt” inslag: även kvinnor kan vara lönnmördare. Och George Clooneys nakna rumpa, då.

Även de moraliska aspekterna (som påstås förekomma i boken) lyser med sin frånvaro. Det närmaste jag kommer en psykologisk tolkning är att det inte finns något hopp om lycka för en syndare, precis som fader Benedetto (Paolo Bonacelli) konstaterar i filmen. Jaha, och? Det är dessutom tidvis ganska segt och flera ofullbordade trådar irriterar.

Ändå är det något i Corbijns regi som gör The american till ett lite bättre än ordninärt drama. Inte minst är filmen vacker att titta på, ungefär som en renässansmålning. Kanske lite väl många närbilder på en deppig Clooney, men det går inte att komma ifrån att fotot är storslaget. En pittoresk by i Italien gör det knappast sämre.

Corbijn arbetar i ett lugnt och fint tempo och varje scen är minutiöst uttänkt. Det finns en nerv i den lågmälda spänningen som håller i mål och några scener är direkt överraskande. Och det är en kul detalj att Björn Granath dyker upp – och ner – om än i en mycket kort scen.

Att amerikanen Clooney gör huvudrollen i ett drama av europeiskt snitt är en kul ironi. Och han spelar bra som vanligt, på sitt snygga, nonchalanta sätt.

Mästerfotografen Anton Corbijn har gett sig själv tre chanser att bli en Riktig Regissör (det här är andra försöket). Han har inte lyckats lika bra som förra gången, ett snyggt foto (som han dock inte står för den här gången) och några nervpirrande ögonblick räcker inte för att skriva filmhistoria. Men kanske för att byta karriär.