April 2009 slår Mona Sahlin och Leif Pagrotsky fast att kulturpolitiken ska bli en viktig valfråga för Socialdemokraterna. ”I skuggan av jobbkrisen pågår en passivisering av svensk kulturpolitik. Istället för en offensiv som kunnat bidra med framtidstro och hopp har sänkta ambitioner och ett stort ointresse för kulturpolitik – närmast en nollvision för kulturen – präglat två och ett halvt år med en borgerlig regering”, skriver de på SvD:s Brännpunkt.

Först i oktober samma år antar alliansen Socialdemokraternas utmaning. Förmodligen är regeringen tillfälligt förlamad av just ”jobbkrisen”, men nu ska i alla fall en gemensam arbetsgrupp tillsättas. Senast mars 2010 ska den komma med förslag på kulturområdet inför valet.

Med valsegern 2006 har högern inlett ett värderingsskifte på kulturområdet, genom bland annat Kulturutredningen och den efterföljande propositionen Tid för kultur. De kulturpolitiska målen från 1974 har skrivits om, tunga institutioner har lagts ner, skattelättnader för kultursponsring har införts och makten över kulturpengarna ska flyttas från stat till region. Förhållandevis små steg, men intagningen av ett tidigare vänsterfäste måste fortgå.

Ändå kommer det att ta hela åtta månader innan alliansen till slut presenterar det gemensamma manifestet för kulturområdet. Först i juni 2010, tre månader efter tidtabellen, lägger reformarbetsgruppen fram ett färdigt förslag. Det omfattar endast 11 sidor och innehållet låter som ett eko från propositionen Tid för kultur.

Förseningen är förklarlig. Dels är alliansen oenig i flera viktiga kulturfrågor, dels är regeringen försiktig och vill visa sig ansvarsfull inför väljarna. I tider av kris anses det inte finnas utrymme att tala om kostsamma kulturpolitiska satsningar. Balans i kassan är budordet.

Men man är i alla fall kaxig nog att skryta om sina framgångar på kulturpolitikens område. I manifestet påstår arbetsgruppen att ”alliansregeringen satsat mer på kultur än vad det gjorts på flera decennier”, som en direkt signal till Mona Sahlin: ”nu är vi beredda att göra kulturen till valfråga!”

Men förslagen i sig är desto mer återhållsamma i tonen. Satsningen Skapande skola ska fortsätta, inköp av kulturverksamhet i vården bör stödjas, museerna bör få i uppdrag att göra sina digitala samlingar tillgängliga för allmänheten och insatserna för läsfrämjande bör utvecklas genom att tillsätta ”en bred bokutredning”.

Och dokumentet avslutas med knorren ”[e]n prövning av om, när, i vilken omfattning och takt förslagen kan genomföras kommer bland annat att göras utifrån det uttalade kravet på ansvarstagande för de offentliga finanserna”. Så var det med kulturen som valfråga för alliansens del.

En månad senare, i Almedalen 2010. Regeringen har försuttit sin chans och de rödgröna har ett gyllene tillfälle att kontra. Nu följer Mona Sahlin upp löftet från 2009 och utlovar en extra miljard till kulturen, delvis med inspiration från Norge där ett kulturlyft var en av huvudfrågorna för de rödgröna under förra valrörelsen.

– Det handlar om mer resurser, men också att kulturen får en viktig plats i politikens huvudfåra, säger Mona Sahlin när satsningen presenteras.

Utspelet mottas förhållandevis positivt (även om det också kritiseras för att vara lite ogenomtänkt i vissa avseenden). Förslag som att inrätta ett populärkulturcentrum, återinföra den fria entrén på museerna, öppna fler vägtrafikbibliotek och skapa en bättre a-kassa för kulturarbetare lyfts fram på ett neutralt eller positivt sätt i media. Svenska Dagbladets Stefan Eklund beskriver kulturmiljarden som ”ett kraftfullt kulturpolitiskt utspel”.

Men det var då. Nu när vi närmar oss valdagen kan vem som helst se att idén om kulturen som en av valets viktigaste frågor – oavsett block – tycks ha handlat mer om önsketänkande än något annat. När de rödgröna i förra veckan presenterade sin regeringsplattform var löftet om en extra kulturmiljard plötsligt villkorat, med orden ”om det finns utrymme för ytterligare reformer under mandatperioden”.

Kulturpolitiken är i själva verket en av de frågor som har diskuterats minst hittills under valrörelsen. Lars Ohly fick inte en enda fråga om kulturpolitik under söndagens partiledarutfrågning i SVT. Kanske var det från båda sidor bara ett test på var ribban kan sättas.

De stora valfrågorna är ju som vanligt jobb-skola-omsorg. Eller: mer eller ännu lite mer till pensionärerna. Men varför? Varför har vi så svårt att lyfta blicken från plånboksfrågorna?

Självklart hänger god ekonomi och bra kulturpolitik samman. Men det är också så att det där utrymmet som de rödgröna nu reserverar sig med har en tendens att aldrig att uppstå när det gäller kultur. De ekonomiska frågorna står alltid i centrum; hur mycket man än vill att valet ska handla om ideologi och långsiktigt samhällsbygge verkar de flesta rösta med plånboken.

Det värsta är att utrymmet också krymper hela tiden. För när retoriken förskjuter debatten, som nu med alliansens begrepp ”välfärdens kärna”, kommer allt färre tro att det som tidigare var tänkbart eller självklart ens är möjligt att finansiera gemensamt längre.

Vi har ju inte råd!