Nadir

När jag kom till sans valde jag på måfå en av riktningarna och fortsatte att gå i mörkret, utan att veta om jag gick tillbaka eller om jag gick i samma riktning som förut. Det obeskrivliga låg nu bakom mig och det enda jag ville var att ta mig ut ur tunneln som blev mig alltmer obehaglig. Jag gick fortare och fortare, ganska snart halvsprang jag medan ljudet av mina plaskande kliv och flämtande andetag ekade mellan betongens ytor. Under tiden som jag ständigt satte ner en fot framför den andra kunde jag känna hur någonting långsamt började gro inne i mig. Till en början var det endast små sprittningar, som om en handfull insekter höll på att samla mat eller bygga bo i min bröstkorg och mage, sedan ett porlande som snart blev ett bubblande. Därefter ryckte det till ordentligt och en brännande smärta etablerade sig i mitt mellangärde. Jag saktade ner farten och lade ena handen på bröstet och den andra på buken. Det var som om mina organ flyttades fram och tillbaka av en inre kraft, mina inälvor förvreds och genomgick grava förvandlingar, den ena mer plågsam än den andra. Jag kände med händerna över hela min kropp men kunde inte notera några yttre rubbningar alls. Huden låg slät och stillsam som den brukar göra. Men innanför detta skenbara lugn verkade mitt kött ha fattat eld, och jag – eller någon parasitär demon inom mig – frågade mig om det fanns något sätt att dämpa detta muller. Gjorde jag rätt som fortsatte gå, borde jag stanna och vila, lägga mig ner och sova en stund? Var det för att jag gick åt fel håll som jag tvingades genomlida detta, var jag på väg att vandra rakt ner i en ödesdiger avgrund? Demonen skrattade åt mina löjeväckande försök att svara på dessa frågor, den kräkte fram sitt kvalmiga skratt med en auktoritet som försvårade all vidare reflektion. Men jag fortsatte prova och pröva, och jag fortsatte att gå, jag ansträngde mig som om mitt liv stod på spel, under det att demonen fnittrade, gnäggade och väste i mitt sjudande blod. Så fortsatte det en lång stund, och ganska snart blev det oklart vem som egentligen var parasiten av oss båda.Vem var offer och vem var förövare?Vem var kropp och vem var ande? Var det faktum att jag identifierade mig som offer för demonens tvång tillräckligt bevis för att det faktiskt förhöll sig så? ”lyssna på mig, lyssna på mig”, sa demonen, och inledde ett oavbrutet malande fyllt av labyrintiska resonemang, allt ordnat efter en logik som i mina öron lät fullständigt perverterad. ”lyssna på mig, lite till. lyssna på mig!” Och plötsligt kunde jag höra det som skrämde mig allra mest i denna otänkbara situation: demonen talade till mig med min egen röst! Den befann sig inuti min kropp och den talade med min röst – det började bli uppenbart för mig att denna demon, det jag tagit för en parasit, en snyltväxt av något slag, det var inget annat än jag själv. Jag var demonen. Jag stannade upp helt för ett ögonblick.Tog ett par djupa andetag och lutade mig mot tunnelns kalla och fuktiga vägg. Den nya insikten hade en märkligt lugnande effekt på mig. För om demonen var jag, om den hade raderat mig, då kunde det inte finnas någon konflikt mellan oss. Och, tänkte jag vidare, fanns det ingen konflikt så fanns det ingen anledning att elda upp sig så som jag gjort. Vad skulle en demon ha att elda upp sig för? Absolut ingenting. Världen är min, min värld är allt. Mitt ord är lag, tänkte jag och fick erfara den frostiga berusning som maktfullkomligheten medförde. Men samtidigt som jag tänkte dessa tankar lade jag märke till att jag inte längre kunde känna någon kyla eller fukt mot min handflata. Alldeles nyss hade den varit där, känselnerverna i mina fingrar hade registrerat minimala ojämnheter i betongen och kyliga droppar hade runnit nerför min underarm. Men så var det inte längre. Och när jag gjorde ett försök att känna efter med andra handen hände ingenting. Jag hade ingen hand att känna med och ingen arm att flytta. Varken den som tidigare tagit stöd mot väggen eller den som hängt utmed min kropp gick att lokalisera, och, insåg jag snabbt, inte resten av min kropp heller. Istället var det som om jag sträcktes ut i mörkret, en lägesförändring som på en gång innebar rörelse och orörlighet. Jag har blivit ett med tunneln, tänkte jag. Vilket är förödande om jag nu har för avsikt att komma ut ur tunneln. Demonens tjatter var sedan en stund borta, där hade jag ingenting att hämta och lika mycket som detta läte nyss skrämt mig, lika mycket saknade jag det nu. Hur långt sträcker sig detta mörker? är jag förmögen att känna de yttersta delarna av vad jag nu blivit? Jag måste åter bli det som jag var innan, tänkte jag, jag måste bli människa för att ta mig ur detta statiska tillstånd av utsträckning. Jag måste bli kropp. Jag hade naturligtvis förlorat tidsuppfattningen och det är omöjligt att säga hur lång tid som förflöt innan jag slog fast att ingenting skulle komma att hända. Jag skulle inte bli människa igen. Tunneln låg dunkel och öde, jag fanns inte i den, jag fanns inte i mig. Men, tänkte jag, även om jag inte kan bli något så kanske jag åtminstone kan föreställa mig ett blivande. Jag gjorde en första ansträngning att återskapa mig själv som jag nyss varit, men utan resultat. Jag måste börja någon annanstans, tänkte jag, och då kunde jag mycket riktigt erfara hur en lång serie förvandlingar trädde fram ur intigheten. Förvandlingar som så småningom skulle resultera i den värld som krävdes för att jag skulle kunna frambesvärja mig själv, hoppades jag. Till en början var detta dock en värld av intighet. Varken hav eller jord. Ingen himmel välvde sig ovan. Omgivningen var monoton och likadan överallt. Kaos är möjligtvis rätt ord för denna massa, förvirrad och formlös, en livlös tyngd full av ämnen, stridiga frön till ting, bara löst sammanfogade. Jag uppfattade ännu inget ljus som kunde stråla ut över världen och jordklotet svävade ännu inte i någon alltomslutande luft som hölls i jämvikt av sin egen tyngd. Och om det fanns jord någonstans, då fanns där även luft och vatten. Jorden erbjöd inget fotfäste, i vågen gick det inte att simma och luften saknade ljus – det fanns inga bestående former. Det ena stod i varje enskild kropp i vägen för det andra: kallt var i strid mot varmt, det fuktiga stred mot det torra, liksom hårt mot mjukt, och tungt mot det ovägbart lätta. Plötsligt upplevde jag en mild bris och denna söndring upphörde, himmel skildes från jord, och vågorna från jorden. Den enorma eterns rymd separerades från den grövre och tyngre luften. Och då, när allt dragits ut ur den förvirrade massan och ordnats på nytt, fixerades delarna på sina nya platser och en ljuvlig samklang uppstod. (Här föreställde jag mig att det var jag som låg bakom all denna plötsliga aktivitet. Jag tänkte mig att jag svävade över vattnet och sa ”ljus!” och det blev ljust och jag såg att ljuset var gott och att det skilde sig avsevärt från mörkret.) Etern, som saknade tyngd och till sitt väsen var besläktad med elden, spände sitt strålande valv på högsta punkten av fästet. luften slöt sig närmast jorden, som var av tätare art och drog till sig mäktiga ämnen för att sedan sjunka ner till botten. Ytterst fanns vattnet, som i en omslutande våg sträckte sig runt all fast mark. När nu massan var fördelad på detta sätt, och delarna blivit en helhet med ordnade lemmar, formades jorden till ett klot, så att den skulle uppvisa samma skepnad åt alla håll. Haven formades till en svallande yta, vilken fick bära stormars förbittrade hot och bryta sin våg mot famnade kuster. Källor, ofantliga träsk och sjöar lades till, flodernas sluttande lopp omgavs av buktande stränder. En del sinade redan i sanden, andra nådde ända till havet och tömde sig i friare vatten, där de slog mot kuster, och inte längre mot hämmande bräddar. Stora slätter bredde ut sig och dalar öppnades. Skogar täcktes med löv, fält med sädesax och väldiga berg reste sig. (även här föreställde jag mig att det var mina ord som låg bakom det magnifika skeendet. ”Något måste skilja vatten från vatten!” sa jag och skapade ett fäste och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet och såg att det var gott så.) Och precis som himlen klyvs till höger och vänster av zoner, två på varje sida och i mitten av en som glöder ännu hetare, så delades massan inunder av luftstreck dragna kring jorden. Den som låg i mitten kunde inte bebos på grund av hettan, snön låg djup över två. Och de båda däremellan fylldes av en mildare luft, där köld och hetta blandade sig. (Här sa jag: ”Vattnet måste samla sig till en särskild plats, så att det torra blir synligt! Och nu vill jag se grönska, fröbärande örter och fruktträd.” Så blev det. Och det var gott.) Ovanför allt var luft, och på samma sätt som vatten var lättare än jord var luften tyngre än elden. Dimmor, töcken och moln placerade sig där – en plats för människors skräck, den dundrande åskan. Där stod vindarnas kolonn, som gav upphov åt blixt och kyla. Och ändå saknade vindarna rätten att råda fritt över luftiga fält. Redan nu kunde de knappt hindras ifrån att slita itu världen, då var och en av dem ville leda sin stormande kraft åt sitt håll: så starkt är hatet bröder emellan. Östanvinden drog till nordarabiska nejder vid Döda havet, Iran och de berg som badar i morgonens sken. USA, Europa och den kust som värms av den sjunkande solen, det var Västanvindens hem. Den isande Nordanvinden tog Norden och skandinavernas land, och på motsatt sida var jorden fuktig och våt där ständiga regnmoln skockades av Sunnanvinden. Ovanför all denna oroliga luft spändes till sist, glasklar och tyngdlös, etern som var ren och fri från den jordiska dräggen. (Nu hörde jag återigen min röst: ”Jag vill ha ljus på himlen som skiljer dagen från natten, dessa ljus ska utmärka särskilda tider, dagar och år och de ska lysa ner över jorden.” Naturligtvis blev det så och naturligtvis var det gott.) Knappt hade allting så med fasta gränser avskilts, förrän stjärnorna, sedan länge dolda i massan, började tända sitt ljus över hela himlens fäste. Och för att ingen plats skulle sakna levande väsen, så blev himlen hem för stjärnor och gudagestalter, havet beredde rum i sin våg åt glänsande fiskar, jorden åt vilddjurs släkt, den rörliga luften åt fåglar. (Just det, här ekade min röst på nytt: ”Vattnet ska innehålla ett vimmel av levande varelser och fåglar ska flyga över jorden under himlens fäste.” Så blev det och jag sa till dessa varelser: ”Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll vattnet i haven.” Också till fåglarna sa jag: ”Föröka er på jorden.” Det var gott.) ännu saknades dock ett väsen av ädlare läggning, mäktigt det högre förnuft som kunde behärska de andra. (Eggad av mina framgångar fortsatte jag att föreställa mig: ”Nu ska vi ha olika levande varelser på jorden. Boskapsdjur och kräldjur och vilda djur.” Allt var gott. Sedan: ”Men vi ska också ha en massa människor som liknar mig. Och de ska bestämma över alla de andra; över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.” När jag såg att det blev som jag befallt sa jag åt människorna att vara fruktsamma och föröka sig, och uppfylla jorden och lägga den under sig.) Människan kom så till sist, och medan djuren går framstupa och blickar mot jorden, blev det henne givet att bära sitt huvud högt och skåda upp mot himlens valv och lyfta blicken mot stjärnorna. (Jag föreställde mig att jag såg på mitt verk och konstaterade att det nu var fullkomligt, och jag hade inga fler befallningar att utfärda.) Jorden, som nyss låg formlös och rå, prydde sig nu, omskapad, med väsen aldrig förr skådade: den blev människors boning. Och nu kunde jag långt om länge börja föreställa mig hur jag själv tog plats på denna jord. Jag tänkte mig en födelse, på en bestämd plats, en bestämd dag, på ett sjukhus vars inre myllrade av aktivitet för att bringa nya varelser till världen, samt för att förlänga livstiden för dem som redan fanns där. Utanför sjukhusets väggar låg en grönskande gräsmatta, omgiven av välkrattade grusgångar, blommor i alla världens färger som gapade upp mot den livgivande solen. Ovanför detta några trädkronor, ett visst väder, några få tunna moln på sin höjd, ett visst ljus skulle lysa ner på träden, ner på det gröna gräset och in i sjukhusets salar via rena fönster och lätta gardiner. Livet skulle frodas på denna del av jordskorpan, gräsets rötter skulle suga fukten ur jordens tidlösa källåder, människorna som levde här skulle se varandra i ögonen och älska livet, de skulle ta varandras händer och känna vördnad och respekt inför åldringarnas fåriga hud. Småttingarnas mjuka formbarhet skulle motivera och inge hopp, deras små fingrar och tår skulle bibringa kraft nog att stiga upp i gryningen för att ta tag i den nya dagens förpliktelser. Jag tänkte mig vita lakan, en moder, en fader, andra släktingar. Dessa skulle ha ansikten som man kunde studera och beskriva, de skulle ha karaktärsdrag, de skulle bo i byar och städer, i lägenheter och hus, de skulle äga vackra och nyttiga föremål, bilar och cyklar och skor. Dessa människor skulle vara fulla av liv och kraft och ljus, deras ansikten skulle vara iögonfallande vackra och utstråla evig fromhet.Vissa av dem skulle utöva sporter av olika slag, andra skulle behärska musikinstrument. Samtliga skulle med hjälp av ett visst alfabet vara förmögna att konstruera de vackraste av verser som de med värme reciterade för varandra i skymningen. De skulle hjälpa varandra och tillsammans skulle de övervinna även den svåraste av sjukdomar. Jag tänkte mig en barndom bland dessa människor, en allt igenom bekymmersfri och harmonisk sådan. Ett storögt liggande på rygg i vaggan med välvilliga ansikten hovrande ovanför, bröstet som gavs mig i enskildhet, de färgglada leksakernas hypnotiska dinglande och det stilla gungandet. De empatiska blickarna från de vuxna. leendena och händerna som kittlade, smekte, värmde. Allt detta sammantaget utgjorde ett entydigt budskap som berusade mig med full kraft. Här hör du hemma, löd det. Här ska du bygga dig ett eget liv, lika skimrande vackert, lika dunlätt som det vi lever. Och eftersom jag öppnade alla mina sinnen för detta ljuvliga löfte så blev effekten desto större när chimären raserades.