”Jag hade ett bra liv i Turkiet. Jag hade ett bra jobb, det gick bra för mig. Jag hade många vänner och ett stort nätverk. Jag hade egen bil och pengar, min familj var stolt över mig. Jag hade haft flickvänner, som också träffat min familj.

Sen träffade jag min pojkvän, som jag känt sedan vi var små. Vi kunde inte vara öppna med att vi var tillsammans. Efter ett tag började vi upptäcka och umgås med andra gaypar runt omkring oss, personer som vi tidigare inte vetat om var gay. Vi hyrde till exempel ett sommarhus tillsammans med några andra. Vi hade olika koder på saker för att ingen skulle förstå, samtidigt försökte vi hela tiden vända möjligheterna till vår fördel. Som en gång när bussen var full med folk och jag och min pojkvän stod upp och höll oss i ett handtag i taket. Min pojkvän flyttade sin hand sakta mot min och la den till sist över min hand. Men ingen såg det eftersom det var så trångt på bussen.

En gång var jag och min pojkvän ensamma i sommarhuset. Vi låg och sov när en avlägsen kusin till min pojkvän plötsligt kom in. Han såg oss tillsammans och började slå oss med ett slagträ. Först var jag helt chockad över att vi hade avslöjats, sedan vaknade jag till och började slå tillbaka eftersom han gett sig på min pojkvän. Både jag och min pojkvän grät, hans kusin skrek hemska saker till oss. Sen försvann han. Då visste vi att han skulle gå till min pojkväns familj. De och alla andra skulle få veta att vi var tillsammans. Vi hade planerat att säga det här till våra familjer och sen flytta till någon större stad, kanske till Istanbul. Vi ville att de skulle få tid att acceptera det, för vi visste att de skulle bli arga.

Så vi ville inte åka hem, vi var rädda att träffa våra familjer för vi visste att det här var det värsta sättet för dem att få höra det här. Vi stängde av våra telefoner och bodde hos våra gayvänner i några dagar. Men vi hade inte så mycket kläder eller pengar med oss eftersom vi bara planerat att vara borta över en natt. Så min pojkvän åkte hem för att hämta kläder och pengar, sedan tänkte vi åka vidare till någon annan stad.

Men min pojkvän åkte hem och sen kom han aldrig tillbaka. Jag var väldigt orolig, ringde men fick inte tag på honom. Efter några dagar ringde jag hem. Min pappa svarade och sa ”du borde ta livet av dig så som din pojkvän gjort så slipper vi problem med dig”. Sen ringde jag till min pojkväns hem och de sa liknande saker till mig.

Jag kunde bara inte tro att min pojkvän blivit mördad. I Turkiet kan man fixa saker om man har pengar så jag kollade med polisen och de sa att han tagit livet av sig genom att hoppa från ett fönster på hög höjd.

Jag var helt förstörd, jag visste att han inte tagit livet av sig. Jag åkte till Istanbul och tog in på ett motell. Jag var rädd att vara förföljd och tänkte hela tiden på om någon skulle känna igen mig. Jag har en stor familj och var rädd att träffa någon av dem. När jag var i Istanbul fick jag via en vän ett brev från min pojkvän som jag tror att han skrev dagen innan han dog. När jag fick det här brevet förstod jag att han inte tagit livet av sig, utan att han blivit mördad.

Han berättade att familjen låst in honom i hans rum och att de slog honom. Familjen hade haft ett möte om vad de skulle göra med honom, för mig betyder det att de skulle bestämma hur de skulle döda honom. Han skrev också att jag aldrig skulle komma tillbaka till vår stad, för att det var för farligt. Och han ville också att jag skulle besanna vår gemensamma dröm om att arbeta för hbtq-personers rättigheter i Turkiet. ”Om du gör det blir jag glad” skrev han. Och det är därför jag jobbar med RFSL i dag.

Jag betalade några kriminella Istanbul för att köra mig ut ur landet. Det var inte svårt, många gör det. Sedan letade bara efter ett säkert ställe att stanna på. Jag var runt i flera länder i Europa, bodde på busstationer och på gatan i några månader. Innan jag kom till Sverige hade jag inte ens hört ordet asyl. Ibland har folk frågat hur jag kunde överleva. Men efter det som jag har varit med om är jag inte rädd för någonting. Jag har ingenting att förlora längre. Jag tycker om att gå ut och gå på kvällarna här i Malmö. Jag har blivit varnad för det, eftersom jag kan bli attackerad för att jag är gay. Men jag är inte rädd, det är redan nu otroligt att jag fortfarande är vid liv i dag.

Här i Sverige är människor väldigt fördomsfria. Jag tror att Sverige är ett av de bästa länderna att leva i som homosexuell. Som förra året till exempel, när politiker gick med i Prideparaden – det var helt galet för mig. Och poliser var också med i paraden, jag kunde bara inte tro att det var sant. Och nu bor jag med ett gay-par som har barn, det är också helt otroligt för mig. Det var väldigt konstigt för mig att inte längre behöva dölja att jag är gay. Min första kontakt med RFSL var när jag sökte upp deras kontor i Stockholm när jag just kommit till Sverige. Jag kommer ihåg att jag stannade på gatan och inte kunde tro mina ögon, det hängde en stor regnbågsflagga utanför kontoret på gatan, mitt i centrala Stockholm. Sedan bjöd de in mig till Europride några månader senare. Under priden sov jag knappt alls för jag ville inte missa någonting, det var helt obeskrivligt.

En dag vill jag återvända till Turkiet, när jag är redo. Jag vill se hur min familj har det. Jag vill inte säga någonting till dem, bara se hur de mår. Jag vill inte be om deras förlåtelse för jag har inte gjort något fel, jag har bara älskat en person. Ingen i Turkiet vet var jag är i dag. Jag vill inte att de ska veta var jag är, det är därför jag inte vill ha mitt riktiga namn i tidningen eller synas på bild. Jag vill inte ta några som helst risker att de hittar mig. Hedern är väldigt stark i det turkiska samhället, och jag och min pojkvän förolämpade våra familjers heder. Min pojkväns familj tycker nog att de har återupprättat sin heder nu när deras son är död. Eftersom jag känner min kultur och mitt folk så kan jag förstå att min familj inte kan respektera mig. Men det de har gjort är ändå för mycket. Jag är inte arg på dem längre, jag är ledsen.”

Fotnot: Berk heter egentligen något annat. Anledningen till att han är anonym i texten är risken för att någon ur hans familj annars skulle upptäcka att han är i Sverige.

Regnbågsfestivalen i Malmö pågår för fullt. I morgon, söndag är sista dagen. Mer information om aktiviteter och arrangemang hittar du i kalendariet på sidan 6