Könsskillnaderna på arbetsmarknaden kommer inte försvinna förrän om hundra år om det fortsätter i samma takt som de senaste 20 åren. Det visar en rapport skriven av forskaren och sociologen Johanna Kumlin vid Institutet för framtidsstudier.

– Det finns en bild av att Sverige ligger väldigt bra till vad gäller jämställdheten men det här visar att det har gått väldigt segt framåt, vilket kommer att fortsätta om ingenting görs. Jag blev inte förvånad över resultatet utan hade redan en bild av att det såg ut så här. Det jag blev förvånad över är att det inte har skett några förändringar vad gäller löneskillnaderna sedan 80-talet, säger hon.

Hon har tittat på förändringar i fördelningen av kvinnor och män över arbetsplatser, organisationer och yrken mellan 1990 och 2003. Studien visar att fördelningen är ojämn och totalt sett oförändrad. Enligt de senast siffrorna från Statistiska centralbyrån, SCB, låg också löneskillnaderna mellan könen på 15 procent i augusti – vilket är samma andel som för 15 år sedan.

– Det är en enkel kalkyl jag har gjort som visar att vi hamnat på status quo. Undersökningen visar också att det skulle ta mer än hundra år till en jämställd arbetsmarknad om det fortsätter i samma takt som mellan 2001–2003. Sedan ser verkligheten inte ut så utan samhället förändras. Men samtidigt har vi under den här trettonårsperioden gått igenom både lågkonjunktur och högkonjunktur och ändå ser vi samma mönster, säger hon.

hon tror på flera orsaker till att fördelningen fortfarande är ojämn, till exempel att målen om könsintegrering inte har infriats. Under 90-talet ökade könsintegreringen inom yrkesområdet men samtidigt stannade den utvecklingen av efter millennieskiftet.

– Jag tror att en sak är själva utbildningsvalen där man även måste titta på motsatt håll och stimulera när män går in i kvinnodominerade sektorer. Den ojämna fördelningen i hushållet och föräldraskapet påverkar också valmöjligheterna på arbetsmarknaden och stärker därmed klyftorna. Vi måste också vara vaksamma vad gäller karriärvillkor. Man kan se att kvinnor som hamnar på chefspositioner eller tar sig in i mansdominerade yrken ändå halkar efter i lönerna och när det gäller fria val, säger hon.

I somras föreslog SKTF:s ordförande Eva Nordemark att det ska införas en jämställdhetskommission.

Johanna Kumlin tror på någonting liknande.

– Man måste veta vilka problemen är innan man tar fram åtgärder och strategier, annars kan det bli åtgärder som månadsbidraget, som låste in kvinnor hemma. Och det måste handla om satsningar både från arbetstagaren och politiskt håll. Nu hoppas jag framför allt att man lyfter upp det stora problemet med löneskillnaderna som finns, säger hon.

Tina Acketoft, jämställdhetspolitisk talesperson för Folkpartiet, håller med om att jämställdhetsfrågan har fått lite utrymme.

– Det är ett ansvar som både politiker, media och fackförbunden har att lyfta de här frågorna. Det tycker jag att man inte har gjort tillräckligt. Man måste ständigt debattera och inte ge sig. Men det är ingenting som man kan lösa bara med en insats utan det handlar om en lång process, säger hon.

När det gäller löneskillnaden mellan kvinnor och män menar Tina Acketoft att fackförbunden har ett stort ansvar.

– De måste förhandla fram jämställda löner och har där ett stort ansvar. Sedan är diskrimineringslagstiftningen också viktig, den kan avgöra om det har rört sig om uppenbar könsdiskriminering, säger hon.b