Utgångspunkten för Pahkinens verksamhet som koreograf är numer Stockholm, men hon rör sig på scener och platser över hela världen. Sammanlagt har hon uppträtt på olika platser i ett fyrtiotal länder, bland annat i länder som Ecuador och Mongoliet. Detta visar att hela världen är hennes arena.

Karaktäristiskt för Pahkinens koreografi är svepande rörelser, utförda av dansarnas armar och ben, mjukt synkroniserade. Rörelserna inger känslor av vindar och naturkrafter som sveper fram över scengolvet. Dessa krafter är också utmärkande för verket AAJEJ som nu uppförts för första gången på Dansens hus. Temat är hämtat från en nordafrikansk virvelvind som enligt legenden bara kan bekämpas med vapen.

Myten om vinden illustrerad i dansens form kan uppfattas som en symbol för den ständiga kampen mot naturens krafter. Människan som konstant utsätts för förändringar som hon envist kämpar emot. Det uppstår en gudomlig atmosfär när Virpi Pahkinen i inledningen uppstiger på scenen och en känsla av att se en österländsk gudom infinner sig hos åskådaren. Det framkommer tydligt att Pahkinen är starkt påverkad av österländsk mystik i sin koreografi. Man tycker sig se guden Shivas rörelser med armar och ben som utförs med en otrolig mjukhet och en nästan omänsklig elasticitet.

Hela scenen, som ändå inte utnyttjas till fullo, omges av en sorts övernaturlig stämning i all sin enkelhet.

Kombinerat med trummornas rytmiska ackompanjemang har Pahkinen skapat en föreställning som inrymmer både skönhet och stor danskonst på gränsen till ren akrobatik. Man betonar gärna skönheten i den här dansupplevelsen som också är inbäddad i djup mystik där den mänskliga kroppen används till på ett ultimat sätt. Naturkrafter och kamp i kombination med den skönhet som den mänskliga kroppen kan åstadkomma är ett signum för detta ovanliga dansverk.