Som inflyttad stockholmare har jag sällan någon personlig relation till platserna som avbildas på fotografierna, men det är intressant att få en inblick i hur gator och torg såg ut i början av 1900-talet. Dock önskar jag mig mer förklaringar, mer text. Stockholmspärlor är en coffee table-bok med stort uppslagna bilder. Men fotografier har en begränsad räckvidd. Det grovkorniga och utfrätta sveper in bilderna i en slags mystik och nostalgi som ibland gör det svårt att få syn på den verklighet som avbildas. Det förflutna förblir något svart-vitt och grumligt. Det behövs texter för att förmedla känslor och en djupare förståelse.

Jan Bergman tecknar förvisso huvudstadens utveckling från små byar på malmarna som växt ihop till en storstad. Han beskriver hur det moderna Stockholm växer fram genom skapande förstörelse, för att låna en term av samhällsvetaren Joseph Schumpeter. Men tyvärr blir Stockholmspärlor i stora drag inte något mer än en trivsam blädderbok mellan kaffet och kakan. Jag saknar en grundligare analys av politiska och ekonomiska orsaker till förändringar i arkitektur och bebyggelse.

Dessutom skulle jag gärna se mer av Jan Bergmans personliga minnen. Det är vid de få tillfällen när han beskriver egna upplevelser som texten bränner till. Som när han till exempel berättar om hur han som barn, tillsammans med några lekkamrater, gömmer sig för vakthundar i en övergiven byggnad i Enkeparken och skräckslagen upptäcker att de befinner sig i en likbod där änkor legat i avvaktan på begravning. Sådana anekdoter ger färg åt berättelsen om staden som annars emellanåt blir lite slätstruken för alla oss som inte genomlevt mycket av det som beskrivs.

Stockholmspärlor skulle ha kunnat bli något mer än en kaffebordsbok. Men de skeenden som avbildas är inte insatta i ett utförligt förklarande sammanhang och avståndet till det förflutna lyckas inte överbryggas.