Krönika Med årets valrörelse färsk i minnet går det att konstatera att allvaret lämnat svensk politik för gott och ingen bör längre känna sig tveksam över att det är humorn som nu dominerar det svenska politiska klimatet. Humorn är så oskiljaktig från dagens svenska politik att många med mig innerligt börjar längta efter gammeldags torrt allvar. Så som det var förra årtusendet. Tänk att få läsa lite härlig socialförsäkringsstatistik i tabellform eller att få höra ett två timmar långt tal om EU-byråkrati i samma oföränderliga tonläge.

Humorn har blivit politikernas föredragna vapen och media deras sekond. Från mysiga morgonsoffor till pulpeter i starkt strålkastarljus – humor, humor, humor. Det är som om politikerna inte längre vet att det går att vara allvarlig. Dagens svenska politiker visade i årets valkampanjer prov på antik retorisk briljans. Den ena vassare än den andra. Självdistans, ironi, satir. Anföranden, tal och debatter bokstavligen golvade oss åhörare i skrattkramper. Man lämnade torgmöten med träningsvärk i käkarna och tv-soffan kippandes efter andan. Jag orkar inte mer.

Varje dag ser man folkvalda i kammaren som gör sig lustiga på andras bekostnad. De stjäl skratt och plockar enkla poäng och det är inget annat än simpel populism, eftersom de inte vågar vara seriösa eller ens förstår sig på klassisk debattkultur.

Vem minns inte urmodern Birgit Friggebo och hennes allsångsbuskis We Shall Overcome som var startskottet på hela detta paradigmskifte när det gäller politikers lustiga uttryckssätt, eller Pär Nuders charkuteriståuppturné Köttberget som än i dag drar fulla båtar när Finlandsfärjorna har 40-talstema, eller Eskil Erlandssons socialrealistiska tidelagskåseri i plenisalen som får Mupparna att framstå som en Norénföreställning, eller Fredrik Reinfeldts återkommande spelklassiker Svarte Petter, eller varför inte Thomas Bodströms familjekurragömma med riksdagen i Nya världen, där det visade sig att det var Hela havet stormar de egentligen lekte.

Med dessa komiska grepp och medvetet dråpliga situationer kan politikerna ge oss en uppfattning om vilka konsekvenser deras beslut ger.

Dessa clowner och pajasar blottlägger med ens för alla och en var hur angelägen och betydelsefull politiken är i dag och det är fruktansvärt skrämmande.

Nej, jag vill ha tillbaka den seriösa politikern. Den som med allvar i blicken svarade undvikande på alla frågor och bemötte argument med eufemismer. Den opersonlige grå politikern som debatterade med ogrundade fakta och egen statistik. Realisten som räknade kronor och ören och utgick från att alla väljare levde och tänkte som honom själv. Jag vill ha en politiker som inte lyssnar, som förvränger verkligheten runt sitt ego och förenklar både problem och lösningar till den grad att man kan lura alla statistiskt säkerställda osäkra väljare. Sådana politiker är jag van vid. Sådana politiker gör mig trygg. Sådana politiker vet jag var jag har. Gun Hellsvik, kom tillbaka.