Att vara forskare är ett märkligt värv. Man bestämmer själv över sin vardag. Man skriver ett par timmar varje dag, deltar i seminarier och försöker tänka lite längre än genomsnittssvensken. Ibland bjuds man in till en utländsk institution.
I höst är jag gästforskare på Columbia University i New York. Dagarna är fulla med föreläsningar och seminarier: Locke, Hume och Adam Smith ska avverkas på ett par månader. Bildade och insiktsfulla politiska filosofer som format de senaste 300 åren av västerländskt tänkande.
1700-talets ideal var en polyhistor: en månglärd, en bildad som kunde mer än vanligt folk. Det är ett lärorikt privilegium att vara gästforskare. Men inte nödvändigtvis på grund av forskningen. Universitetsvärlden är konservativ och överraskningarna få. Det mest givande händer utanför akademin: nya morgontidningar i brevlådan, nya vänner på middag och en ny politisk inrikesdebatt att följa.

Det är mellanårsval i USA. I New York är det dessutom guvernörsval och i den sista tv-debatten medverkar Vietnamveteranen Jimmy McMillan från partiet The rent is too damn high. Han har svarta handskar och en mjölkvit preussare (och betalar givetvis ingen hyra, avslöjas det i New York Times dagen efter debatten). I The Daily News hävdar han att det är mustaschen som gör honom så populär.

Kandidaten för Anti-Prohibition Party, ex-fången Kristin Davis, är debattens enda kvinna. Hon har gjort politisk karriär genom sin medverkan i Spitzerskandalen 2008, där guvernör Eliot Spitzer avgick efter att ha avslöjats med lyxprostituerade från Davis eskortföretag. Nu vill hon bygga ut casinoverksamheten för att rädda New Yorks skenande ekonomiska underskott.

I ett hörn av studion sitter republikanernas kandidat Carl Paladino. Han har ingen politisk erfarenhet och förväxlar genast Medicare (en försäkring som administreras federalt för i princip alla över 65 år) och Medicaid (som styrs inom de enskilda staterna och avser låglönegrupper).
Några dagar innan debatten syns han hota en reporter från New York Post mitt framför tv-kamerorna: ”I’ll take you out, buddy” väser han likt en ointelligentare version av Tony Soprano. Och på folkliga Columbus Day några dagar senare kryddar Paladino sin image med lite traditionell republikansk homofobi gällande gayparader: ”Kids should not see speedo-clad men grinding”.

USA är egendomligt. Var har man grävt fram dessa obildade dussinmänniskor? Christine O’Donnell (Tea party-rörelsens nya ögonsten i delstaten Delaware), känd bland annat för sin ambition att förbjuda onani i slutet på 90-talet, blinkar till miljontals amerikaner i tv-reklamen och säger ”I am not a witch. I am you”. Hon ger fullt medvetet ett ointelligent intryck. Hon är som folk är mest, säger hon, även om det där med att svartlista onani kanske motsade det en smula. Blir hon vald vill hon flytta till Washington ”and do what you would do”.

Man ska veta lika lite som vanligt folk tycks göra och helst ge prov på sin okunskap när man talar. Paladino sa väl bara det han trodde alla skulle ha sagt till en ogenerad journalist. Vanligt folk tycks leva i verkligheten och den bildade politikern och medborgaren kan så lätt förefalla anspråksfull och förmäten i en sådan värld. Så medelmåttorna och det sunda förnuftet vinner terräng. I USA som hemma i Sverige.
I den svenska valrörelsen ville Söder (SD) använda sig av uttrycket ”verklighetens folk” så till den milda grad att socialminister Hägglund (KD) kände sig tvungen att varumärkesskydda formuleringen. SD tillhörde enligt Söders fascinerande metafysik ”verkligheten där vanligt folk lever”. Och Björklund (FP) fick utvidgat förtroende som högskoleminister – en man som gjort en dygd av att förbigå vetenskaplig forskning från Skolverket med en majors obildade men sunda förnuft. Att Skolverkets forskare ville prioritera alla fem världsreligionerna i undervisningen spelade inte så stor roll eftersom Björklunds förnuft valde att ”köra över” forskningen och ge kristendomen en särställning. Olofsson (C) ville å sin sida i början av valåret göra de hushållsnära tjänsterna till en viktig reform för “vanligt folk”. Och statsministern varnade i öppningstalet i Almedalen för att de rödgrönas skattehöjningar skulle drabba ”vanligt folk med vanliga hus och vanliga bilar i vanliga delar av Sverige”.

Det är lite ledsamt alltsammans. Vart tar de ovanliga, bildade och upplysta människorna vägen? Och vilka är dessa vanliga, verkliga folk med goda och sunda förnuft? Finns det något egenvärde i att representeras av en kulturskyende och illa insatt genomsnittssvensk?
Vad händer med djurskyddet (för att inte tala om djurrätten) när jordbruksminister Erlandsson (C) brainstormat med vanliga, jordnära lantmän och jägare? Djurskyddsmyndigheten kan han ju inte stänga två gånger. Och behöver inte Sverige en justitieminister med en juristexamen? Känns Ask (M) och de lila kuverten till misstänkta sexköpare som en stadig grund för att utveckla ett rättssäkert samhälle? Visst är det roligt med identifikation. För det är väl vad allt det här handlar om. Ask är en av alla vanliga svenskar som saknar examen. Hon är som folk är mest.
Men har inte igenkännandets politik gått för långt? Meningsfull politik kräver väl ändå begåvade visioner – sådana som vanligt folk inte hinner skaffa eftersom de arbetar hårt och skjutsar barnen till fotbollsträningen istället för att läsa forskningsrapporter och delta i vetenskapsdebatten.

Ett problem är förstås att man kan förefalla arrogant när man sitter utomlands och har betalt för att tänka lite längre än genomsnittssvensken. Men det är ett dilemma som politikerna måste ta sig ur. Alternativet till att man fjärmar sig från en lärd debatt är inte något elitstyre. Politikerna måste återigen våga bilda opinion i svåra frågor och inte blott förvalta makten.
Folklighetsspåret leder Sverige rakt in i den obildade och främlingsfientliga dussinmentalitet som i dag präglar hälften av den Europeiska unionens parlament. En statsminister behöver inte säga att han gillar Magnus Uggla, det kommer att funka med Beethoven och Mahler också. Kanske vinner statsministern till och med respekt för sitt goda smakomdöme. Folk är inte dumma, bara bekväma.

Medelmåttorna har en tendens att skymma varandra nu för tiden. Valet 2014 ligger öppet för den som är så ovanlig att hon dristar sig att tänka lite längre än pöbelhopen (och förblir ödmjuk förstås). Polyhistorn är redo för en comeback.