Fria Tidningen

Inget hopp utan någon kamp

Albin Amelin var självlärd konstnär och kommunist. Även om hans målningar och tryck finns i snart sagt alla Folkets hus i Sverige är han väl närmast glömd i dag.

På 1930-talet ställde Albin Amelin ut tillsammans med Vera Nilsson på Färg och form i Stockholm. Hon var utbildad i Köpenhamn och fick med åren en allt radikalare samhällssyn.

Han utgick från arbetaren i sin konst, hon från barnet. Albin Amelin föddes 1902 och Vera Nilsson 1888. Båda avled på 70-talet. Nu sammanförs deras konst till ett möte på Länsmuseet i Gävle.

Ellen Key lanserade vid sekelskiftet 1900 idén om ett Barnets århundrade. Bland Vera Nilssons barnporträtt finns Gata i Malaga med en dansande tiggarflicka, de monumentalt likgiltiga förbipasserande, mannen i hörnet som kan antas ta hand om slantarna och prästen, flytande som en kork i vimlet.

Målningen tycks mig emblematisk för utsattheten för inte minst flickor som präglat det 1900-tal som Ellen Key hade ljusa förhoppningar om, men vars skuggsida Vera Nilsson såg 1920.

Vera Nilsson fångade människor och deras liv genom sin förmåga att gestalta blickar och rörelser. Barnen är inga schabloner, utan individer som försöker begripa vad livet innebär. I porträtten Svart man och Anna Casparssons familj förmedlas det man kan kalla mognad. Det finns hopp, men inte utan kamp.

Den som vänder blicken mot Amelins Nitaren – vid verktyget som hotar hans hörsel – eller Textilarbeterskan, dammblek i slamret, kan avfärda dem som kommunistpropaganda. Men så enkelt är det inte. Även om Amelin målade arbetets hjältar anar man vad de offrade.

Riktningen pekade mot Folkhemmet. Medan Amelin gick först i demonstrationståget för Spaniens sak tycktes många av Göteborgskoloristernas människor vara på semester, samtidigt som stockholmare som Eric Hallström studerade människorna mer på håll, som brickor i urbaniseringens spel.

I Växthuset från 1943, beställd av Grängesbergsbolaget till arbetarnas matsal, vattnar en kvinna blommorna med fabriken i bakgrunden. Även om det tycks som en schablonbild ville Albin Amelin kanske ge en vision av det fortsatta samhällsbyggandet som väntade efter pågående världskrig.

Kommunisterna vann mark och arbetarrörelsen arbetade med ett bitvis radikalt efterkrigsprogram, men skulle hamna på reträtt i den så kallade planhushållningsdebatten.

Albin Amelin lär ha sagt till sin vän Ivar Lo-Johansson att om han måste välja mellan politik och måleri, så blev det måleri. Kanske ville han i folkbildningens tid också påminna matsalens arbetare om att kultur är odling. Men kulturen skulle hamna på undantag i den arbetarrörelse som från början hade pläderat för studier och bildning.

Vera Nilsson förstod sig inte på blomsteridyller. Ibland – som i försöket att måla ett blomsterstilleben (Cineraria) – uttryckte hon pessimism och kluvenhet inför vad som är möjligt här i världen och i ett par motiv från Öland tycks världen kvida sent på jorden.

Fakta: 

Konst

Vera Nilsson och Albin Amelin

Var Länsmuseet i Gävle När T o m 27/3 2011

Albin Amelin föddes 1902 i Chicago, Illinois och avled 1975 i Barrevik, Orust. Vera Nilsson föddes 1888 i Jönköping och avled 1979 i Stockholm.

Färg och form var en förening och ett konstgalleri som bildades av 14 konstnärer 1932 i syfte att skapa en egen försäljningskanal utan mellanhänder.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2026 Stockholms Fria