I en liten småländsk stad, mitt i princip ingenstans, finns ett vitt tegelhus, välskött och fint på fasad och i trädgård. Huset används av en privat vårdgivare som kommunen köper platser av. Man riktar sig till personer med psykiatriska sjukdomssymtom. Trettiofem patienter sover i egna fint möblerade rum. Allt är upplagt för en stillsam och återhämtande verksamhet. Men så är inte alltid fallet.

En incident: En kvinna på trettiotvå år går på kvällen ner till personalrummet och frågar efter lugnande preparat för sin kraftiga ångest. Där nekas hon sin behovsmedicin och blir ombedd att gå tillbaka till sitt rum. Det gör hon inte, utan går i stället upp och skär sig med hatisk frenesi i handlederna. Hon går sedan snabbt tillbaka till personalrummet. Där nekas hon fortfarande den medicin hon behöver.

Blodet flödar ganska kraftigt från handlederna men hon blir inte omplåstrad. En medpatient kommer henne till undsättning, dock först avvisad av personalen. Till slut får medpatienten några kompresser så att hon kan lägga om kvinnans sår. Personalen gör ingenting för att hjälpa till.

Medicinen hon behövde var Lergigan, ett antihistamin som används vid allergiska besvär och lindriga ångesttillstånd. Pillret kan ges till barn, och är inte beroendeframkallande.

Personalens ovilja att ge kvinnan ett preparat hon fått utskrivet av läkare för att använda vid behov, liksom deras ignorerande attityd gentemot självskadan, är något som borde anmälas och utredas. Men vem tror på en patient med svår ångest och självskadebeteende? Vem tror på oss?

Blodet lämnade ett stort spår på golvet som inte torkades upp på ett bra tag. Och på morgongen efter, när hon vaknat och kommit upp, frågade personalen bara henne varför hon såg så trött ut.

Det här var en liten skildring av ett faktiskt skeende mitt i Sverige, inte på 1700-talet utan precis här och nu, år 2010. Nu hoppas man ju att det bara är några få rötägg inom personalen som fullständigt tappat fattningen.

Men enligt personen som berättade, som väljer vara anonym, så är problemen mer djupgående än så. Hon anser att personalen var genomgående empatilösa, ja rentav otrevliga. Personalen pratade nästan enbart med de patienter som de var kontaktperson till. Alla andra avvisades, eller hänvisades bort.

Nattmedicinen delades ut klockan 18:45, vilket, enligt henne, var för att bli av med patienterna så snabbt och effektivt som möjligt.

Vidare berättade hon att droger, främst alkohol, var vanligt på detta privata vårdhem. Straffet man som patient fick för att föra in och förtära droger på hemmet var att bli förd till sitt rum. Något annat hände inte.

Hon berättar också om personer med svårt psykotiskt sjukdomstillstånd som fick gå med nedbajsade kläder hela dagarna, och om en vanvårdad kvinna som var svårt handikappad, som låg där med obytta blöjor och liggsår och led i tysthet.

Men lida i tysthet, det ska ingen behöva göra. Jag lovar motsatsen. Jag lovar moteld. Att berätta, även om det som ingen vill höra.