Film

Nicholas (Niels Schneider) är en förförare. Han drar munbloss från cigaretterna som den mest hårdnackade tobaksmotståndaren skulle finna sexigt. Hans blonda lockar snirklar sig ner över pannan, och smilgroparna som bildas kring hans mjuka röda läppar framkallar moders- och faderskänslor hos vem som helst. Dessutom är han rolig och smart.

Nyss inflyttad till Montreal smälter han hjärtan i samma takt som höstlöven faller från träden. Bland annat de två som tillhör bästa vännerna Marie (Monia Chokri) och Francis (Xavier Dolan) vars relation brakar samman när de båda blir blixtförälskade i den exotiska mannen från landet. Ingen vågar dock säga något till Nicholas, som själv tror att han är naturlig tredje part i deras vänskapsrelation.

Då och då kommer det fram en ny regissör som genast verkar hitta ett outforskat hål i sättet att berätta filmhistorier. Det är inte världsomvälvande förändringar som skapar ett nytt paradigm, bara små subtila grepp som lyckas blåsa nytt liv i ett gammalt medium. 21-årige Xavier Dolan är en av dem – och med hans andra film Hjärtslag lyckas han skapa något så oväntat som en feel good-film som faktiskt får en att må ganska bra. Och det är upplyftande att se en film där homo- och heterosexuell kärlek får existera på lika villkor. Både Marie och Francis åtrår Nicholas, och båda två läser in sin egen sexuella laddning i vänskapliga pussar och oskyldiga flörtar.

Det går att skönja spår av Woody Allen i dialogen, och Xavier Dolan har ett öga för detaljer som inte är olikt Wes Anderson och Bröderna Coen. Det kan handla om sättet Nicholas tuggar på sina röda glasögon eller sättet alla sover på rad vända åt samma håll. Särskilt syns spår av Anderson när det gäller samspelet med musiken. De mest minnesvärda scenerna i filmen är collagen till Dalidas franska version av Bang Bang och till The Knifes och Fever Rays låtar.

Hjärtslag är en ironisk skildring av kärlekens alla fallgropar, och människors fåfänga och totala hjälplöshet när plötsligt alla ens bekymmer verkar kunna lösas av en enda person. Det är också en stilsäker skildring av medelklasslivet – den värld där det går att anta att Xavier Dolan, Monia Chokri och Niels Schneider själva kommer ifrån. Det är ett liv där ytan betyder det mesta, och så även i filmen, vilket gör att karaktärerna blir undflyende och banala. Xavier Dolan har onekligen hittat sin stil, men det behövs fortfarande finslipning för att det ska bli en klockren fullträff.