Jag har aldrig riktigt förstått det där, vad som göms i denna anklagelse. Kanske för att 70-talisten långt senare förstod vad Westerberg egentligen hade för budskap med sina dockor och strumpor – men inte lyssnade. Bittert insåg att man blev den man varnades för att bli. Då behöver man förstås en syndabock.

Hur Staffan Westerberg blev den han blev – en mycket egensinnig, för att inte säga oförliknelig och fantasifull konstnär, tillika homosexuell och utsatt – kan man få ledtrådarna till genom att läsa hans självbiografi, på inte mer än drygt hundra sidor: Elvaåringen. En självbiografisk resa. Att kalla det en ”resa” är välfunnet: livsresan är ju ännu inte avslutad, den pågår.

Westerberg är alltid, skrivande och tecknande, rastlöst på väg. I varje moment i högsta grad levande och närvarande. Om än ständigt med den hotande och fruktade döden, sittande som en ruvande fågel på en gren, i medvetandet. I sinnet aldrig äldre än elva år.

I barndomen, i huset på Svartön, finns en despot till far som han inte når fram till. En patriark som när sonen i tonåren lussar i full Luciamundering ryter att den senare ska gå i farsans fotspår: ”Pojkjävel, du skall bli ingenjör!” En fåfäng befallning, sonen bestämde sig i samma stund för att bli ”teaterpoet”.

En mor som sörjer Staffans storebror Lasse som nio år gammal omkom i en trafikolycka. Hon kommer aldrig över dråpslaget, inläggningar på psyket och medicinering hjälper inte. Och Staffan orkar hon inte se eller bekräfta. Det erbjuds ingen plats för honom i den instängda, obearbetade saknaden.

En bild kantad av vemod och förgänglighet ges av en pojke som tidigt lämnades mycket till sig själv, och man kommer att tänka på Lars Gustafsson som en gång sagt: ”Vill du att ditt barn ska bli kreativt, lås in det i en garderob.” För mycket umgänge med andra – inklusive disciplineringsanstalter som dagis och skola – spär ut kreativiteten. Man slipper bli kritiserad och recenserad på ett för tidigt och hämmande stadium. Vingarna kan bredas ut.

Men ensamheten, att vara lämnad till sig själv och sina fantasivärldar, har ett högt pris. Man skapar – men är samtidigt övergiven. Det är ingen ljus eller lycklig resa som Westerberg skildrar. Isande, lika kall som de långa vintrarna däruppe i Norrbotten. Ensamhet är kanske just resans väsentligaste innebörd. Och en aldrig avklingande längtan efter villkorslös kärlek.

Men han har ägt konsten som sin sublimeringsmöjlighet. Och som terapeuten Jacques Lacan underströk: ”Om vi inte symboliserar, dör vi.” Westerberg har konsekvent vägrat att bli en levande död: använt scenen som sin sublimeringsarena och palett, placerat de farliga demonerna, med dockors ansikten och kroppar, där.

Han döljer inget, varken syfilis eller olyckliga förhållanden med diverse män på olika håll i världen, visar sig naken och sårbar – med en mycket stor integritet.

En elvaåring som enligt prästbetyget är närmare åttio än sjuttio, man har svårt att tro det. Och som kommer att lämna jordelivet ständigt vägrande förstelning och anpassning till ett vuxenliv som långsamt och obönhörligt kväver oss. De flesta av oss går ju vilse och förlorade i livets tunnpannkaka.