Hur hjälper vi varandra?
Jag ägnar mig, professionellt och ideellt, åt förortsfrågor. Själv är jag från medelklassen, uppvuxen i villaområde utanför Uppsala. Det finns en viss misstänksamhet mot sådant. ”Svenskar som hjälper invandrare.” Fördomar och sarkasm betackar jag mig för lika mycket som grundlöst beröm. Men vaksamheten vill jag uppmuntra, hylla, bejubla. Den är nämligen tecken på en medvetenhet om det koloniala tänkandet som sätter spår i oss alla. Det har inte satt spår, det är inte ett historiskt arv att brottas med. Det är dagens verklighet. Den koloniala självgodheten lever, och dagens samhällsklimat är, skulle jag säga, ett helt okej växthus för den.
För att jag ska kunna göra ett gott arbete behövs därför en ständig rannsakan av hur detta ovanifråntänkande påverkar mig och mina handlingar. Jag kan med uppriktighet säga att jag har ägnat detta mycket tankemöda. Men jag aktar mig noga för att någonsin betrakta mig själv som färdig på detta område.
Att hjälpa någon som behöver hjälp är bra. Men om svenskar älskar att hjälpa invandrare för att de är svenskar och de som blir ”hjälpta” är invandrare, har svensken mentalt reducerat sig själv till något mindre än en medmänniska. Om invandraren vill ta emot hjälp av en svensk för att det är just en svensk, har invandraren mentalt reducerat sig själv till något mindre än en medmänniska. Jag tror att att det koloniala hjälptänkandet och klappa-på-huvudet-mentaliteten på ett bedrägligt vis befäster våra reducerade roller och minskar vår värdighet inför oss själva och vår respekt för varandra. (Om någon undrar varför jag använder orden svensk och invandrare så generaliserande, är det för att det inte finns några oinfekterade begrepp. Jag behöver hjälp med det här, snälla hör av er så kan vi hjälpa varandra.)
Som svar på hjälpmentaliteten förekommer en tro på något slags mystisk ”förortserfarenhet”, och åsikter om att endast den som besitter denna erfarenhet av ”verkligheten” bör ägna sig åt arbete med att möjliggöra makt åt dem som bor där. Jag förstår reaktionen, men håller inte med om tolkningen av problemet. Denna hållning är kanske lika skadlig som dess motsats eftersom den ser till ursprungsland, klass, hudfärg eller bostadsort istället för till avsikt och kompetens i arbetet. Det finns en komplexitet, men ingen mystik. Man kan ägna sig åt många typer av socialt arbete, och det gäller ju givetvis för alla att man ska ha kunskap om de faktorer som gäller för just den fråga man ägnar sig åt. Denna princip gäller naturligtvis också för förortsfrågor.
Jag vill tala om varför jag gör det jag gör: för att försöka bidra med det jag kan till större samhällsharmoni. Och jag är övertygad om att ett av de största hindren för detta är distans, okunskap och fördomar mellan människor av olika bakgrund. (Etnisk, kulturell, inget begrepp funkar, hjälp mig här!) För att förtroendeuppdrag och ansvarsposter ska fördelas jämnare mellan olika samhällsgrupper, och för att förtroenden och ansvar är saker som vi ska tycka om att ge varann. Makt, materiellt och mentalt, åt alla. Och ansvar, materiellt och mentalt, av alla, i nivå med den makt man har anförtrotts med.
Jag vill avsluta med att citera en vän: ”Hur mycket den förtryckte än har förlorat, hur mycket som än har tagits ifrån honom i form av materiella tillgångar, stolthet, makt, självrespekt, så har förtryckaren alltid i alla lägen förlorat mer av sin mänsklighet i sin roll som förtryckare. Och den mänskligheten kommer förtryckaren inte att få tillbaka om inte den förtrycktes bojor löses upp.”
