För en tid sedan gjorde jag en lång vandring i Järnbrott tillsammans med två gamla klasskamrater från mellanstadiet. Det var en solig och ljuvlig eftermiddag. Vi ville undersöka området och försöka minnas hur det var när vi växte upp där tillsammans med väldigt många andra barn, i början av 1960-talet. Vi ville också se vad som har hänt sedan vi flyttade därifrån.

Järnbrott byggdes i början på 1950-talet under en optimistisk tid när Sveriges ekonomi gick framåt och Göteborgs verkstadsindustri utvecklades. Folk bodde trångt och omodernt så nu skulle det byggas moderna och funktionella bostäder till alla. Den politiska viljan och beslutsamheten var stark. Det var framförallt de kommunala bostadsföretagen som, med statliga subventioner, byggde områden med främst bostäder.

God service koncentrerades till små väl utformade torg, oftast med något slags forum som mötesplats och som ett led i den demokratiska fostran. Det låg också livsmedelsbutiker, cykelverkstäder, skomakare, kortvaruaffärer och kemikalieaffärer utspridda lite här och där i områdena.

Järnbrott var speciellt jämfört med andra områden från den tiden då här byggdes också små villor och radhus – boendeformer för alla och för en möjlig boendekarriär inom området.

Järnbrott är ett gott exempel på så kallad grannskapsplanering, ett planeringssätt med visionära grundtankar som kom från England efter andra världskriget. Man hoppades att om vi planerar rätt, så att människor lär känna varandra och tar ansvar för varandra och sin närmiljö, då kanske det går att undvika framtida världskrig. Social ingenjörskonst kallas det också. Och tänk om det var så, att många av oss som växte upp i dessa områden faktiskt blev goda medborgare och att det delvis berodde på planeringen? Vi har ju i alla fall inte startat något världskrig.

Mina gamla klasskamrater och jag pratade om livet utomhus på den tiden. Vi mindes tillsammans cykling, fotbollsspel, skridsko- och kälkåkning, tjuvrökning, småflirtande, brännboll med mera. Nästan alla barn var ute nästan all ledig tid. Även mammorna träffades utomhus. Då var de flesta hemmafruar. Det fullständigt kryllade av liv i stadsdelen.

När jag nu som arkitekt kopplar våra berättelser till hur Järnbrott är planerat förstår jag att barnperspektivet var styrande för planerarna på den tiden. Här finns sparade ytor för alla barns uteaktiviteter. Här finns plana gräsmattor och klättervänliga bergknallar. Här finns områden för parklek, plaskdamm och bollspel. Här finns utrustade lekplatser och orörda skogspartier. Här finns asfaltytor för cykelträning och annat. Det är inte bilfritt, men bilarna får inte ta särskilt stor plats. När jag växte upp fanns här Forum på torget med barnfilmklubben. Och här fanns musikskolan – man fick lära sig spela så många instrument man ville.

När vi gått runt ett tag började jag se fundersam ut. Var är alla människor? En underbart solig dag mötte vi bara några äldre damer med rollatorer. Jag besökte området ett par gånger till vid olika tidpunkter – och faktiskt, det var lika tomt. Stora gräsmattor, bollplaner, bersåer och lekplatser stod tomma. Jag frågade två killar på moppe, de trodde att folk stannade inne av rädsla för just moppekillar!

Några dagar innan hade jag varit i Hjällbo och där fanns just det där kryllande livet som påminde om Järnbrott på 1950- och 60-talet. Och i Hjällbo bor en del stora barnfamiljer trångt i dag.

Nu började jag fundera ordentligt. Vilka bor i Järnbrott nuförtiden? Då, i början på 1960-talet var det barn i nästan varje lägenhet, även om lägenheterna bara bestod av två rum och kök. Bor det några barn här nu? När jag tittar på statistik för området ser jag att här bor betydligt färre barn än i Göteborg i genomsnitt. Och nästan dubbelt så många människor över 75 år. Lägenheterna är små, de flesta fortfarande bara bestående av två rum och kök, i de flesta bor nog bara en person i dag. Inte så konstigt att man inte ser några barn ute, de flesta barnfamiljer har andra krav nuförtiden.

Enligt statistiken bor det också en ganska stor grupp unga vuxna i Järnbrott. Det går att förstå att stadsdelen inte bjuder dem förnöjelse. En förklaring till tomheten kan vara att de sitter på fik på Linnégatan eller är på gym någonstans – eller sitter inne och pluggar.

Men de äldre? Varför går de inte ut när det är fint väder? Såg vi till exempel någon boulebana? Eller stadspark med springbrunn? Utegym? Eller sitter man inne i köket och längtar efter att gå ut en sväng men hittar ingen riktig anledning?

Nu tänker ni som läsare kanske att folk är nöjda med att det är lugnt och vackert och att gräsmattorna sköts. Och det stämmer, men bara delvis. I ett forskningsprojekt på 90-talet intervjuade jag människor om livet i det närmaste grannskapet och deras förhållande till grannarna. Visst fanns det folk som ville vara ifred och leva sitt eget liv. Men de flesta ville ändå ha det lite roligare, ha lite mer gemenskap med grannarna och mer uteliv där man bor. Det var dock svårt att hitta formerna för det och folk kände ofta att utemiljön var färdig och svår att vara kreativ i.

Även om mycket i Järnbrott är välplanerat finns det dock brister i miljöerna närmast husen, det man ibland kallar för den halvprivata zonen. Det skulle behövas skyddande avgränsningar mot de stora offentliga ytorna så att man kan känna sig lite mer ”hemma”. Skapa en zon som folk som bor närmast kan dela på och ta ansvar för – det lilla grannskapet. Där det finns sittgrupper, möjlighet att plantera, grillplats, en liten sandlåda och kanske några träningsredskap. De stora naturytorna i Järnbrott kan också göras mer inbjudande och få fler funktioner, dansbanor, picnic-bersåer, solhörnor, beachvolley, potatisland…

Här och där i Järnbrott finns det plats för försiktig nybyggnation. Tänk om det successivt gick att slå ihop smålägenheter så att riktigt stora trångbodda barnfamiljer kunde flytta hit och liva upp! Järnbrottsskolan är nu på väg att rivas (bland annat på grund av brist på barn!), här ska förhoppningsvis byggas större lägenheter.

Områden som Järnbrott står lågt i kurs i dag i den livliga stadsbyggnadsdiskussionen. Snarare blir de sågade av dem som hävdar rutnätsstaden med kvarter som den enda tänkbara stadsstrukturen för mänskliga livsformer.

Men staden har och måste få ha många ansikten. Järnbrott har stora kvaliteter för barn och för vuxna, kvaliteter som vi bör bära med oss också när vi nu ska bygga nytt i Göteborg. Järnbrott är också en central del av staden. Man tar sig snabbt till Göteborgs City med kollektivtrafik eller cykel.

Arkitekturen är intressant, här finns till exempel Experimenthuset på Modulatorsgatan och små mycket originella punkthus på Relägatan. Stadsplanen och bebyggelsens anpassning till natur och berg är beundransvärd. Grönskan är omskött och vacker. Järnbrott har stora kvaliteter och stor användbarhet. Och som sagt – barnperspektivet är genomgående!