Juliet Wangari Njuguna är en av sjuksköterskorna som arbetar vid sjukhuset och som bedriver forskning inom ett projekt för att minska spridningen av aids, Kenya AIDS Control Project.

– Vi skriver in patienterna och pratar med dem som är hiv-positiva och tar också reda på om de har en mobiltelefon, säger hon.

Mobiltelefoner har blivit ett allt vanligare kommunikationsmedel i Kenya. De senaste prissänkningarna på abonnemang har lett till att många har kunnat skaffa sig en egen telefon. I juli inleddes projektet som syftar till att via mobilen följa upp att de hiv-smittade blivande mödrarna tar sina bromsmediciner och håller sig informerade om vad de behöver göra under graviditeten för att minska risken för att överföra viruset till sina barn.

– Genom telefonen får de rådgivning om vad de ska äta, när de ska ta sina vitaminer och göra tester. Det är ett interaktivt medium för samspel mellan modern och sjukvårdspersonalen, säger barnläkaren Frida Govedi, som också är sjukhusets chef.

Genom ett frågeformulär avgörs om en patient är aktuell för det nya projektet. Det ställs bland annat frågor om det allmänna hälsotillståndet, hur länge kvinnan i fråga känt till att hon varit smittad och om hon tar några mediciner. Hon måste även bo inom ett rimligt avstånd till sjukhuset och kunna förstå engelska eller swahili.

– Kvinnorna får till en början meddelanden en gång i veckan med påminnelser om att komma till sjukhuset för mödravård. Under graviditetens sista månad får de istället meddelanden med påminnelser om att ta bromsmediciner, säger Njuguna.

Hon berättar att de i sina sms skriver “Kom ihåg att ta dina vitaminer”, på grund av stigmatiseringen kring hiv/aids och de inte vet vem som kan råka läsa det.

Men den extrema fattigdomen är en utmaning eftersom patienterna ibland inte har möjlighet att ta sig till sjukhuset för att de inte har råd. Låg läs- och skrivkunnighet är ett annat hinder.

– En del förstår engelska och swahili men kan inte läsa. Textmeddelanden hjälper inte dem. En del tycker att vi i framtiden borde använda oss av telefonsamtal istället, säger Njuguna.

Sjukhuschefen Frida Govedi menar att insatserna också begränsas av att många av kvinnorna kommer i kontakt med sjukhuset sent under sin graviditet och att de därför inte kommer igång med medicinerna i tid för att förhindra att viruset överförs till barnet.

– De flesta mödrar kommer till oss först när de är i tjugonde veckan, säger hon.

Njuguna arbetar med rådgivningen via mobiltelefon. Hon svarar på textmeddelanden och samtal från över 90 kvinnor som är med i projektet, samt ser till att viktig information skickas ut i tid. En del meddelanden skickas ut automatiskt, men så snart datasystemet ligger nere måste sjukvårdspersonal skicka ut meddelanden manuellt. Men Njuguna säger att det är värt allt extra arbete.

– Jag får alla möjliga frågor, vilket är bättre än att de bara antar vissa saker. Så det känns som om vi är med och påverkar människors liv.