– Jag tror inte att arbetarna är demoraliserade. Många lokala protester och strejker har skett efter pensionsreformen, säger Jean-Baptiste Tondu.

Han är en av många aktivister som inte låtit sig nedslås av att den franska regeringen drev igenom pensionsreformerna i höstas, trots de enorma protester som bröt ut och som ofta liknats vid det explosiva läget som rådde 1968. Även Jean-Baptiste Tondu, medlem i det nya anti-kapitalistiska partiet NPA, studentaktivist och fackmedlem, drar den parallellen:

– Det var lite liknande det vi såg 1968: Gatorna var ockuperade av ungdomar och resten av landet var blockerat av arbetare. Vi var nära den situationen, och jag tycker att det var en bra erfarenhet.

Pensioner är dock inte den mest brännande frågan för studenter förklarar han, och studentrörelsen protesterade mer i solidaritet med arbetarna snarare än som en integrerad del av rörelsen.

– Så för studentrörelsen kändes det inte som ett nederlag. Men jag tror inte att arbetarna är demoraliserade heller: Många lokala protester och strejker har skett efter pensionsreformen. Vi lärde oss mycket i kampen, kom väldigt nära en generalstrejk, och regeringen blev försvagad.

– Så det var en dålig seger för regeringen, och ett bra nederlag för oss!

Nilala Haddadi och Frédéric Siméon, båda fackligt aktiva inom den syndikalistiska fackföreningen CNT, är lätt frustrerade över den betydelse nästa års presidentval har fått efter protesterna.

– Det här året är liksom ett övergångsår innan presidentvalet, och allt har stannat av. Allt de politiska partierna pratar om är valet. Media bara pratar om politik, det är total blackout av nyheter om strejker och protester, säger Nilala Haddadi.

– Jag vet inte vad som kommer att hända i Frankrike. Jag tror inte att mycket kommer att hända eftersom det finns en stark tradition att delta i valet och att vänta på de stora fackföreningarna, säger hon.

Det positiva med höstens protester är Nilala Haddadi och Frédéric Siméon överens om. Det är att de drevs av fackföreningarnas gräsrötter, inte av de fackliga ledningarna.

– Under den här rörelsen var det tydligt att människor inte ville vänta. De ville delta och stå emot fackbyråkratin, och det var något riktigt nytt, säger Nilala Haddadi.

Frédéric Siméon berättar att på den arbetsplats där han arbetar som korrekturläsare blir många sjukskrivna och är deprimerade över arbetsförhållandena. En situation som existerar på många av Frankrikes företag enligt de två aktivisterna.

– Men vad jag tror har förändrats är hur människor ser på fackföreningar. En del på mitt jobb var anti-syndikalister tidigare, men nu tycker de att det är bra med ett syndikat på företaget, säger han.

Frågan om generalstrejk var het under protesterna. CNT uppmanade till generalstrejk, och Frédéric Siméon tror att många protesterande blev besvikna på att de stora facken inte drev igenom en sådan. Men Frankrikes största fackfederation, CGT, står fast vid att det var rätt beslut att avstå.

– Vi kunde se att många människor skulle ha problem med att ge sig in i en väldigt lång strejk, säger Paul Fourier, som sitter i CGT:s ledning och är generalsekreterare för transportförbundet.

– Det kostar pengar, eftersom man inte får någon lön i Frankrike när man strejkar. Vi tyckte att det skulle vara farligt att uppmana till en lång strejk eftersom många människor skulle gå tillbaka till jobben efter några dagar.

Även Paul Fourier ser tillbaka på protesterna som en positiv erfarenhet. De opinionsundersökningar som gjordes under demonstrationerna visade klart och tydligt att facken hade starkt stöd bland Frankrikes befolkning, och nu känner människor bättre till frågan om pensionerna, menar han. Just nu är det kommande valet viktigt.

– Många tror inte att det går att förändra något nu, men vi har presidentval 2012, och de tänker att med en ny regering så kanske förändring är möjligt, avslutar han.