Att bänka sig i biosalongens sammetsfåtöljer för att se på kortfilm efter kortfilm i dryga timmen var ingenting man gjorde för bara en handfull år sedan, utom möjligtvis på filmfestivaler då. Kortfilm var fortfarande filmbranschens kusin från landet och få var intresserade. I dag ser både utbudet av kortfilm och publiktillgängligheten helt annorlunda ut. Kortfilmsklubbar runtom i landet lockar till sig både filmentusiaster och noviser, Folkets Bio gör satsningar på att visa svensk kortfilm och även SVT har hakat på trenden med en sida på nätet som dedikerats till kortfilm.
– I och med YouTube och Vimeo, sajter där man själv kan ladda upp sin kortfilm, är man inte längre beroende av festivaler för att nå ut. Detta, samt att man inte längre behöver dyr utrustning, det räcker med en digitalkamera, har lett till att det görs mycket mer kortfilm idag, säger Karin Hedlund, en av initiativtagarna till kortfilmsklubben Future Shorts Sverigefalang.
Future Shorts är ett internationellt kortfilmsnätverk. Kortfilmsklubben sker en gång per månad då ett program bestående av cirka tio kortfilmer visas ungefär samtidigt i 50 städer och 15 länder runtom i världen. Tillsammans med Lina Sundén, driver Karin Hedlund den svenska avdelningen.
– Det som är speciellt med Future Shorts är att det är ett kortfilmsprogram som är upplagt på så sätt att filmerna passar efter varandra, det finns en början samt ett slut vilket gör det lättare att ta till sig. Hela poängen är att kunna sprida bra kortfilm till en stor publik.

Vilket Future Shorts gör. Klubben huserar i kontorskollektivet House of Win-Win, och under filmvisningskvällarna brukar varenda en av de mobila biofåtöljerna vara upptagna. Karin Hedlund berättar att Future Shorts har många stammisar, att folk tar med sig sina vänner men också sina föräldrar till klubben, och ibland sin dejt.
– Vår ambition har från början varit att skapa ett väldigt socialt sätt att se på film, och inte bara konsumtion. Här kan man prata mellan filmerna och sitta kvar efter visningen.
Karin Hedlund berättar också att många som är i filmbranschen blir förvånade över att kortfilm kan dra så mycket publik. ”Och glada, såklart”, säger hon.

Traditionellt har kortfilmen haft svårt att hitta sin publik. Ofta har kanske endast ett verk visats, och tio eller tjugo minuter film har inte varit tillräckligt för att locka fler än entusiasterna. Kortfilmspaket där flera kortfilmer av olika längder blandas är något som Göteborgs filmfestival i många år erbjudit sina besökare.
– Att se kortfilmer i block kan ibland kännas skrämmande men det är ändå en fantastisk upplevelse. Det är både högt och lågt, du kastas mellan olika världar och möter vitt skilda personligheter. Och om du inte skulle tycka att filmen är bra, så är den slut väldigt snabbt och det kommer det en ny, som förmodligen är helt annorlunda, säger Mirja Hildbrand, programchef nordisk film på Göteborgs filmfestival.
Årets festival erbjuder en enorm mängd kortfilm, både svensk och internationell, tre kortfilmstävlingar samt seminarier på tema kortfilm. ”Väldigt mycket kortfilm, helt enkelt”, säger Mirja Hildbrand.
– Vi jobbar väldigt hårt för att öka statusen för kortfilm, att det inte bara ska anses vara en sorts studentfilm, utan att den ska räknas som lika mycket värd som en långfilm.

Kortfilm har länge dragits med föreställningen att det är något som filmare gör som ett slags visitkort, något man testar sin förmåga på innan man får göra långfilm. Och visst ligger det en viss sanning i denna föreställning, men det är också något som håller på att förändras när fler och fler etablerade filmare gör kortfilm. Både Karin Hedlund och Mirja Hildbrand tar upp Rubens Östlunds korfilm Händelse vid bank från 2010 som ett exempel på en etablerad filmare som fortfarande använder sig av kortfilmsformatet trots framgång med sina långfilmer.
– Jag vill inte att kortfilm ska ses som en språngbräda för långfilm, för mig är det viktigt att kortfilm i sig är en konstform. Det är bara en kortare film. Och jag tycker att det är tråkigt när man tänker att kortfilm bara görs av förstagångsregissörer, som när de väl gjort långfilm aldrig kan återvända till kortfilmen. Därför är det extra roligt att man under de senaste åren sett en trend där även etablerade filmare mixar mellan olika format, säger Mirja Hildbrand.
Ytterligare en förklaring till kortfilmens höjda status under de senaste åren, kan vara de framgångar svenska kortfilmsfilmare skördat internationellt. Ruben Östlund mottog förra året Guldbjörnen i Berlins filmfestival för den tidigare nämnda Händelse vid bank, och inför årets Oscarsnomineringar var två av de tio sista kortfilmerna svenska, även om de inte gick vidare.
– När det går bra internationellt för svenska kortfilmer, blir de också uppmärksammade i Sverige. Det blir mer legitimt, så att säga, menar Mirja Hildbrand.

Det märks att både Mirja Hildbrand från Göteborgs filmfestival och Karin Hedlund på Future Shorts, håller kortfilmen nära hjärtat. Karin Hedlund blev involverad i korfilmsklubben utan att ha någon filmutbildning. Med sin bakgrund i musik- och klubbvärlden var hon ursprungligen ansvarig för att skapa stämningen för kvällen. Idag säger hon sig vara en biten kortfilmsentusiast.
– Under en kortfilmskväll får man kanske mellan sex och tio små pärlor av de mest skilda historier berättat för sig på ett bra och spännande sätt. Jag upptäckte kortfilm genom Future Shorts och nu är jag verkligen förälskad i det.
Också Mirja Hildbrand är en hugad kortfilmsfantast. Hon berättar att hon inför filmfestivalen alltid brukar tipsa om att man ska se i alla fall ett kortfilmspaket. Kortfilmen är en möjlighet för filmare att ta ut svängarna och att skapa något alldeles eget.
– Det finns mycket mer experiment lusta i kortfilm. Gör man en kortfilm ska den heller inte igenom så många instanser och processer, gör du långfilm så är det jättemånga finansiärer och distributörer med och alla ska tycka till. I kortfilm har du mycket mer möjlighet att behålla din egen vision.