I den stora salen dansar ett femtiotal ungdomar till tunga beats som dundrar från högtalarna. Mitt på dansgolvet, som i en trans, står Tuni Entuve, 23 år. Hon hör till seniorerna på KulturATOM och kommer dit för att hjälpa till.

– Det är ett sätt att ge tillbaka. Utan KulturATOM hade jag inte dansat. Jag hade säkert blivit en gangster. Eller i alla fall en mycket dum tjej, säger hon och skrattar.

Senare, när dansen är över, berättar hon hur KulturATOM förändrade hennes liv.

Men i kväll är det ”onsdagsjam”, en kväll då ungdomar får använda lokalerna som de vill, och Tuni är fullt upptagen med att dansa. Hon hör till klungan som freestylar och blandar fritt mellan olika hiphopdanser i mitten av salen. På en breakdancematta till höger står breakdance-gänget och provar på nya rörelser. Många här drömmer om att bli hiphopstjärnor. Men det finns också andra drömmar. Fadji Beizhan Mustafa, 17 år, vill till exempel segla över haven.

– Jag ska bli sjökapten, men ska ha en breakdansstudio i båten, säger han.

Det retas och utmanas men stämningen är kamratlig. ”Vi är som en familj” och ”det här är mitt andra hem” är vanliga svar när jag frågar om vad KulturATOM betyder för dem. För Sami Asli, 20 år, som hittade till KulturATOM som nyanländ i Sverige blev det en trygg punkt i tillvaron.

– Det var en svår tid i mitt liv, jag satt mest hemma och kollade på tv. Nu kommer jag hit varje dag, tränar breakdance och umgås med mina kompisar. Det började som en fritidsgrej men blev en livsstil, säger han.

Enligt Mariló Venegas, samordnare av det ovanliga kulturhuset, ryms det många drömmar och behov i KulturATOM:

– Jag ser KulturATOM som ett tomrum som ungdomarna själva fyller utifrån resurser och önskemål. Vårt jobb är att ge dem verktyg och visa på möjligheter, resten sköter de själva.

Under de tio åren som KulturATOM har existerat, har tusentals ungdomar passerat genom dess portar. Verksamheten drogs igång som en del av Ungdomssatsningen, ett projekt som initierades efter Backabranden med målet att skapa flera mötesplatser för unga i staden. 19 miljoner kronor fördelades på Gunnared och fyra andra stadsdelar.

– Vi skulle fort som fan bygga upp något från ingenting och på helt nya villkor. Vi beslutade oss ganska tidigt för att inte bara satsa på den öppna fritidsverksamheten med café och spelrum utan fokusera på kultur, säger Mariló Venegas.

Initiativtagarna till KulturATOM gav sig ut i stadsdelen och frågade ungdomarna själva vad de var intresserade av. På det sättet framträdde fem inriktningar som definierar verksamheten än i dag: dans (street), musik, teater, arrangemang och media/it.

– Det unika är att var och en av våra ungdomsledare har spetskompetens inom något av våra fokusområden. Ungdomarna kommer inte hit bara för att hänga utan också för att utvecklas och lära sig något nytt, säger Mariló som själv har en bakgrund i teater.

I dag är framgången ett faktum. Till ett pris av 150 kronor kan alla ungdomar, oavsett vilken stadsdel de kommer ifrån, nyttja lokalerna och ta del av kurserna på KulturATOM. Enligt Mariló Venegas är medlemslistorna fulla inför varje termin. Bland stambesökarna finns ungdomar från hela Göteborg men också från andra kommuner.

– Vi har haft några ungdomar från Borås och Trollhättan. Det finns en del som aldrig har varit i en förort tidigare som kommer hit och är förvånade över hur lugnt det är. De trodde att Angered skulle vara farligt, säger han.

Det största dragplåstret är streetdansverksamheten. Ernesto Escobar, ungdomsledare och medlem i den hyllade breakdancegruppen Octagon Crew, har sin egen förklaring till det.

– Hiphop-kulturen är redan stor i Angered. Det är lättillgängligt för våra ungdomar eftersom många här kan relatera till utanförskapet, gangsterlivet och den hårda verkligheten i rapmusiken. Genom musiken kan de få utlopp för missnöjet de känner. Vi hjälper dem att vända det till något positivt.

Själv började Ernesto dansa på ungefär samma sätt som de unga talangerna på KulturATOM. Han upptäckte breakdans under Hammarkullefestivalen och såg upp till Hammer Hill B-boys, kändisar inom hiphop-världen i Göteborg, som repade på fritidsgården där han brukade hålla till.

– I början tycker man bara att det var något häftigt. Om man gick på en fest kunde man dansa och imponera på alla. Men ju mer jag lärde mig, desto mer ville jag lära mig. Det är en frihet i det. Du hittar dig själv, dina egna moves, din egen stil. Du börjar skapa något och känner att självförtroendet växer, säger han.

Som medlem i Octagon Crew, trefaldiga skandinaviska mästare i breakdance, och ungdomsledare på KulturATOM, är Ernesto Escobar i dag själv något av en förebild för nya generationer av unga hiphopare.

– Jag lever min dröm här. När man jobbar med ungdomar får man jättemycket tillbaka. Jag försöker visa för dem att man inte ska deppa ner sig för att man är från förorten. Sedan uppstår en typ av vänskap, de kommer till mig och pratar om tjejproblem. De blir lite som småsyskon.

Relationen mellan ungdomsledare och ungdomar liksom den allmänna stämningen i huset är enligt Mariló Venegas en av orsakerna till KulturATOMs popularitet.

– Hos oss blir ungdomarna sedda. Det genomsyrar alla delar av vår verksamhet och har en positiv effekt på dem. Även de ungdomar som tidigare varit stökiga eller lätt kriminella beter sig annorlunda när de kommer hit. Jag tror att det är för att vi inte bekräftar den typen av status. Man är stökig för att man vill bli sedd. Hos oss får man uppmärksamhet ändå.

Mariló Venegas anser att en av KulturATOMs viktigaste uppgifter är att bekräfta ungdomarna på ett positivt sätt och lyfta fram deras individuella resurser.

– När jag hör om att våra barn har lyckats med sina ambitioner och kommit in på en dans- eller teaterskola blir jag som smör. Men jag blir lika glad när jag hör någon, som har varit jätteblyg och inte vågat prata med någon, skratta högt. Eller när någon säger ”jag mår bra”.

Tuni Entuve verkar trött men lycklig när kvällen närmar sig sitt slut – hon har dansat i flera timmar utan avbrott. Medan ungdomarna långsamt sliter sig från dansgolvet och varandra, sitter hon i en röd soffa vid ingången tillsammans med Julia Korn, 20, Mona Namer, 20 och Wendy Tri, 19. Deras historia är en av husets senaste framgångssagor. För dem var KulturATOM början på en resa som ledde till ett år på en dansskola i New York. De har nu varit hemma i ett halvår och blir lätt nostalgiska när de pratar om upplevelsen.

– Det var verkligen en dröm som förverkligades, vi gjorde allt tillsammans och utvecklades jättemycket, säger Tuni.

Enligt tjejerna var det erfarenheterna från KulturATOM som gav dem färdigheterna och självförtroendet för att söka till Broadway Dance Studio i New York.

– Det var häftigt att se att vi inte var så efter här i Angered jämfört med New York, säger Julia. Vi freestylar mer och håller en bra standard. Vi kunde vara stolta över var vi kommer ifrån.

Tjejerna hittade till KulturATOM och dansen på olika sätt. För Julia började det med jazz hemma i Utby:

– Dansskolor som jag hade gått på tidigare var annorlunda. Folk gick dit, dansade och gick hem. Här lär man känna varandra på riktigt och träffar alla möjliga människor. Det kommer folk från hela världen och det blir som en smältdegel för olika kulturer.

När Tuni Entuve besökte KulturATOM för första gången för fem år sedan, var hon inte direkt imponerad. Enligt kompisen Wendy var hon liten men tuff och stor i käften.

– Jag kommer ihåg att jag tänkte: Vad är det här för mesiga dansande människor?, säger Tuni. Vänner jag hade då var inte bra för mig. Ju mer tid jag spenderade på KulturATOM, desto mer drog jag mig undan de där konstiga människorna och började prioritera annorlunda. Jag hittade mig själv.

– Jag kan säga att de här mesiga dansande människorna har hjälpt mig att bli en bättre människa, tillägger hon högtidligt men med en glimt i ögat.

Kompisarna brister i skratt.

Just nu är framtidsplanerna ovissa för de fyra men det finns rejält med idéer och optimism. Mona vill hålla på med scenkonst och scenproduktioner. Julia vet att hon ska plugga vidare, men hon har ännu inte bestämt sig för vad. Under tiden hon funderar, passar hon på att utvecklas inom dans. Wendy säger att hon alltid kommer att dansa men vill nog plugga teknik eller design. För Tuni är åtminstone en sak klar:

– Jag ska dansa till den dag jag inte kan gå.