Föreställningens namn är lånad från prins Charles’ ödesmättade uttalande vid en presskonferens för förlovningen med Diana. En journalist frågar om prinsen är kär, ”in love”, på vilket prins Charles svarar ”Yes…Whatever ’love’ means.” Allt medan Diana tyst står bredvid.

Vad är kärlek? Den frågan är utgångspunkten för serietecknaren Liv Strömquist senaste bok, Prins Charles känsla, och också för Teater Tamauers bearbetning av Strömquists serier. Är vi fångade i en konstruerad kärlekskultur, frågar Teater Tamauer på flyern till föreställningen.

– Det romantiska idealet är lite sjukt och en kvinnofälla också, säger en av pjäsens två regissörer, Anders Friberg.

– Vi säger inte att kärleken inte finns eller att den inte betyder något. Vi säger tvärtom att den är en religion, skrattar medregissören och skådespelaren Sara Klingvall.

Liv Strömquists serier är byggda kring fakta och akademiska texter som diskuterar, resonerar kring och nyfiket vänder upp och ner på beteenden och begrepp som vi brukar anse som odiskutabelt självklara. Till exempel kärleksidealet. Varför är sexuell äganderätt så viktig för oss? Är våra känslor ”naturliga” eller är de en produkt av det samhälle vi lever i? Och hur ser historien bakom denna konstruktion ut?

– Vi försöker inte att missionera på scenen utan snarare visa något. Vi gör som Liv Strömquist själv, presenterar en intressant teori och du kan väl lyssna på den, säger Anders Friberg.

– Det är inte som att vi försöker säga att alla ska ligga med alla och att allt då blir jättehärligt. Vi vill visa hur man kan tänka på ett annat sätt, fortsätter Sara Klingvall.

Att omarbeta Strömquists serier till teater var inte särskilt komplicerat, åtminstone inte ordmässigt. Texten behölls nästan ordagrant, däremot fick strukturen anpassas till scenen. Föreställningen består av flera sinsemellan olika scener av skilda längder. Under andra akten introduceras en föreläsare som håller låda medan skådespelarna iscensätter föredraget.

– Det här är inte riktigt vanlig teater, det är inte en historia som berättas, med en början och ett slut, utan det är snarare ett slags antiteater. Kollage-teater kan man också kalla det, säger Anders Friberg.

Bekymmer uppkom däremot när Teater Tamauer skulle välja vilka scener som skulle sättas upp. Materialet bestod av Liv Strömquists samlade verk och var för stort. En kill-your-darlings-situation uppstod där många favoriter fick stryka på foten.

– Det var scener som vi egentligen gillade jättemycket, som till exempel den om Stalin, eller snarare hans fru, Nadja Alliluyeva-Stalina, men vi kan inte sitta här i två dagar och titta på teater säger Sara Klingvall.

– Vi har ju Marx också, och det blev för många scener med kommunistgubbar, fortsätter hon.

I sina serier gör Liv Strömquist en poäng av att uppvärdera kvinnorna som tvingades stå bakom vår kulturs ”stora män”. Genom serier med rättframma titlar som ”Provocerande pojkvänner” eller ”Våra allra mest älskade torskar” nyanserar hon den ofta tillrättalagda bilden av historiskt hyllade män som exempelvis Karl Marx. Marx anställde en piga, trots sin uppmaning att arbetare i alla länder skulle enas i uppror mot arbetsköparna. Dessutom gjorde han henne med barn. Marx fru, Jenny Marx, påstås ha medförfattat det kommunistiska manifestet men fick inget erkännande för det.

Whatever love means kommer också att presentera scener ur serien ”Våra allra mest älskade torskar” där publiken får sig ett stycke svensk litterär prostitutionshyllning i form av Gustaf Frödings folkkära diktning: ”Jag köpte min kärlek för pengar / för mig fanns ej annan att få….”. Tydligen gillade Fröding att ”bjuda” sina vänner på prostituerade. Vidare bjuds det på högläsning ur Arne Weises självbiografi, där Sveriges mysfarbror berättar om sin tid i Milano där han ofta frekventerade stadens bordeller.

– ”På bordellerna behövde jag aldrig anstränga mig”, citerar Anders Friberg. När jag berättar detta för folk, tror de mig aldrig.

Anders Friberg berättar också att när scener ur Whatever love means testspelades inför publik för första gången kom en kvinna i sextioårsåldern fram och sade: ”Jag har alltid älskat Fröding, men jag älskar också när ens uppfattningar ställs på ända.”

– Sa hon det?!, utropar Sara Klingvall. Precis så vill man ju ha det. Att folk ska få sina uppfattningar ruckade och våga erkänna det. Tillåta att bilden man har fördjupas, på ett kanske inte så smickrande sätt alla gånger.