”När Gregor Samsa en morgon vaknade ur sina oroliga drömmar fann han sig förvandlad till en stor skalbagge”.

Så lyder första meningen i vad som av många betraktas som världens genom tiderna bästa kortroman eller novell, skriven 1913. Det är därför en tacksam pjäs att sätta upp, samtidigt som det också innebär att förväntningarna på resultatet av naturliga skäl är obarmhärtigt höga.

För den som inte kan sin Kafka kommer här en kort resumé. Den unge Gregor som försörjer sin yngre syster och åldriga föräldrar som handelsresande finner en morgon att han förvandlats till en skalbagge. Men när han försöker att ta sig ur sängen vilket inte är det lättaste när man ligger på rygg som skalbagge, så är det inte det avskyvärda i förvandlingen som oroar honom, utan det faktum att han är försenad till sitt arbete. Det i sin tur leder till mörka tankar om arbetet som han inte är speciellt förtjust i, men som han måste stå ut med då fadern har en skuld till hans chef. När en kollega bankar på dörren för att förhöra sig om hans oacepptabla försening, lyckas Gregor till slut ta sig ur sängen och rummet - och skrämmer slag på både kollega och familj. Pappan som han inte har en speciellt bra relation till i vanliga fall, tar en käpp och motar in Gregor i rummet igen.

Och där blir han fast, inlåst som en skamlig och smutsig hemlighet. Snabbt betraktas han som ”det” och inte en familjemedlem. Och mor, far och syster tvingas till arbete nu när Gregor svikit dem och inte längre är till någon nytta. Allt ställs på sin spets mot slutet, när systern utbrister att hon inte står ut längre och att familjen måste bli kvitt odjuret:

”När man ändå måste arbeta så hårt som vi alla, kan man inte ha denna eviga plåga här hemma att dras med på köpet”.

Gregor som är försvagad och invalidiserad efter att ha blivit bombarderad med äpplen av fadern, håller med, det bästa är om han dör. Och det är precis vad han gör och familjen blir glad. Slut.

Tolkningarna av Förvandligen är lika många som varierande, men främst ses den som en uppgörelse med Franz Kafkas egen fader, Hermann. Deras relation var allt annat än okomplicerad och Kafka har omnämnt honom som en despot och tyrann och som någon som spärrade hans väg.

Gregors far har stora krav på honom och ser det som självklart att han ska försörja familjen och när han inte längre kan det har han inte något värde. Gregor själv slutar aldrig att älska sin familj, trots deras omilda behandling, han blir knappt bitter trots att han har goda skäl till det. Familjens osentimentala inställning och brist på sorg över hans situation är skrämmande läsning.

Hur tar sig då Malmö Stadsteater, med regissören Gisli Örn Gardarsson i spetsen, an detta drama? För det första håller man sig till stora stycken nära originaltexten. Några tillägg har gjorts för att förstärka familjedynamiken, exempelvis tar fadern nästan direkt efter förvandlingen, på ett mycket demonstrativt sätt, bort Gregors stol från matsalen. Han tillhör inte den här familjen längre. Punkt.

Gregor görs på ett förträffligt sätt av Mattias Lech. Med akrobatik och vig klättring på väggar, tak och trappräcke gestaltar han skalbaggen på ett ömsint sätt. Han är föreställningens stora stjärna, övriga skådespelare, går mer in för att spela över på ett teatraliskt vis, ni vet genom att artikulera mycket tydligt och spela ut varje känsla så att det inte råder något tvivel om att nu är jag ledsen, nu är jag arg.

Ibland känns det nästan som att de läser sina repliker. ”Stora teatersjukan”, suckar en skådespelare som sitter bredvid mig i publiken.

Men ok, det är väl en spelstil och den går att vänja sig vid. Det jag däremot saknar är den spöklika och suggestiva stämningen från Kafkas verk. Rysningarna som går genom kroppen när man läser om hur jävliga vi människor kan vara emot varandra. Jag saknar också skalbaggens tankar, här är han mest reducerad till det monster som de andra ser honom som.

Betyget blir godkänt och jag längtar efter att återigen läsa Kafkas mästerverk.