Aldrig förr har det varit så lätt
att plagiera en text. Ett par snabba klick och det ser ut som om
artikeln om den senaste läsplattan är skriven med egna ord. Ingen
märker väl om den kommer från företagets marknadsavdelning?

Jo, för datorer är nämligen rätt
bra på en sak: att hantera information och göra den sökbar.
Kombinerat med den samarbetskultur som vuxit fram på nätet de
senaste åren är den digitala tidsåldern på väg att bli en skräck
för skrivaryrkets charlataner.

Plagipedia och Churnalism är två
aktuella tecken på fenomenet. När brittiska Daily Express i princip skriver
av Apples pressmeddelande om Ipad2-släppet är ”churnalisterna”
framme och leker finn fem fel. När Tysklands försvarsminister
Karl-Theodor zu Guttenberg skriver en doktorsavhandling rycker
nätcommunityt ut och bevisar att den bygger på artiklar från Die
Zeit och Frankfurter Allgemeine. Zu Guttenberg fråntas sin
doktorstitel och tvingas avgå som minister. Snacka om granskning.

Cut & paste-journalistiken finns
där av en anledning: bra journalistik kostar. Medieföretagen vill
inte betala.

Visst är problemet större –
tidsbrist gör det lätt att slinta på etiken. Frestelsen är
stor när Ctrl+C glöder på tangentbordet. Samtidigt har de flesta
journalister en stark integritet och den som går så långt som till
rena plagiat gör det sällan för att han vill utan för att han
måste. Mer tid – mindre textstöld, lyder formeln. Vi kommer
aldrig ifrån vårt individuella ansvar, men det måste vägas upp av
seriösa arbetsköpare som erbjuder kurser, regelbundna diskussioner
på redaktionerna och inte minst tid.

Framtidens journaliststudenter kommer
nämligen att vara sysselsatta med att skriva rapporter och
avhandlingar – inte plagiat, förhoppningsvis – om Sveriges
lataste medieföretag. Tjänster som Lista.se kommer att visa svart
på vitt vilka tidningar som har ”flest kopierade artiklar”.
Frågor som ”Exakt hur många ord överensstämmer i de här två
artiklarna?” och ”Varifrån kommer formuleringen ursprungligen?”
kommer väcka mediebolagen ur Törnrosasömnen.

Det bästa sättet att sätta stopp för
styggelsen är att varje läsare tar med sig frågan till ”sin”
tidningsägare: hur länge tror ni vi fortsätter betala för en
tidning som innehåller en massa rewrajtade pressmeddelanden?

Bara en tidsfråga innan nästa nobelpristagare i litteratur åker ut med huvudet före, avslöjad av tio
obetalda medborgarjournalister med för mycket fritid.